Malaco, eller Leaf som själva företaget heter, har nu slutfört kampanjen “Din påse.” En del av kampanjen gick ut på att låta konsumenter skapa sina egna godisblandningar. Den bästa blandningen skulle belönas med att få se sin blandning i produktion. Paw rik-titt, liksom. 

Och nu är resultatet här. 

Vinnaren heter Elin. Hon syns på bilden intill, men tycks att döma av Leafs pressutskick sakna efternamn. Hon kommer i alla fall från Värmland, och hennes innovation heter Gott & Blandat Yummie. Den innehåller vattenmelon, hallon, skogsbär, jordgubb och lakrits. 

Jag och min familj har provsmakat påsen och omdömet verkar vara godkänt. Godiset försvann i alla fall med en rasande fart. Personligen kan jag hålla med om att vattenmelonsmaken är en riktig hit. Den gillar jag. På minuskontot är att godiset har den där lite kletiga konsistensen som verkar utmärka produkter med naturliga färgämnen. Och påsen är förstås alldeles för liten…

Idag har jag varit i Göteborg och Herrljunga. Jag har hängt på jordbruksminister Eskil Erlandsson som en igel. I Göteborg käkade vi kyckling med sesamfrön och aioli, i Herrljunga drack vi kaffe och åt kalvdans. 

Kalvdans? Någon undrar, misstänker jag. Alla är ju inte, som jag, uppvuxna på bonnvischan. 

Så här ser den ut, i alla fall: 

Eller så här: 

Jag kan börja med att avslöja att det i vissa delar av landet heter råmjölkspannkaka. Och då har ni en viktig ledtråd. Kalvdans görs alltså av råmjölk, den första mjölken som en ko ger efter att den kalvat. Fast inte den allra första, för den behöver verkligen kalven. Men sedan fortsätter kon att ge råmjölk ett par dagar, och den klarar sig kalven utan. Normalt sett häller bönderna ut den. 

Eller gör kalvdans, som egentligen bara är råmjölk med lite kryddor, exempelvis socker, kanel och kardemumma, som sedan bakas i ugnen. Eftersom den är så proteinrik, så stelnar den av värmen, och det är också därför som den inte kan skickas till mejeriet. Den skulle sabba hela systemet när mjölken pastöriseras. 

Minister Eskil – och jag och en bunt andra journalister – besökte under eftermiddagen ett kul litet företag i Herrljunga som heter Kullings Kalvdans. Företaget har lyckats med konstycket att skapa en halvindustriell tillverkning av kalvdans, och de har gjort stor succé på bland annat stjärnkrogen Fond i Göteborg. 

Efter att ha käkat deras kalvdans – med rabarbersylt – förstår jag varför. Den var sammetslen, frisk och precis lagom söt. Och nu måste jag förstås erkänna att jag som barn sällan åt kalvdans, eftersom jag tyckte det var lite läskigt.

Sorry Morsan, men detta var liksom inte alls samma sak.

Damerna i Herrljunga har gjort det läskiga dallret till en riktig delikatess. Jag skulle kunna skrivit länge om detta, och borde förstås göra mig omaket att slänga upp en bild. Men jag har varken ork eller tid just nu. På lördag ska vi ordna bröllopsfest för ett par grannar, och nu måste jag fixa ett litet alllsångshäfte.

Jopp-hej-di-hej-di-hej-då, skulle man kunna säga. Så jag gör väl det.

Vad gör man om man är ett stor multinationellt företag som lever på att sälja läsk, när alla plötsligt verkar tycka att det är jättefarligt att dricka ens produkter? 

Lägger ned? 

Nej, det klart man inte gör. Istället försöker man, efter bästa förmåga, att hantera den uppkomna situationen. Coca-Cola har nog testat hela spektrat: puffat för sina lightprodukter, köpt juicetillverkare, lanserat det fruktade vattnet Bonaqua och en rad andra saker. 

Nu lanserar man dessutom Fanta B’good, en slags läsk som på något vis ska föreställa hälsosam, med diverse olika tillsatser av nyttigheter som vitaminer och fibrer. Själv fick jag i somras springa benen av mig på Arlanda för att få tag i en flaska, då den efter vad jag kunde se bara fanns att köpa i automater på de underjordiska Arlanda Express-perrongerna. 

Jag smakade på varianten som heter Berry Delight. Och jag är starkt kluven. Drickan ifråga är nämligen riktigt god. Påminner vagt om min barndom, när jag under varma sommardagar brukade smyga in i mormors svala matkällare och snatta mig en Vårby Hallonsoda. Lite stickigt frisk och sprakig, men samtidigt ändå söt och god.

Varför är jag då kluven? Gott är väl bra, eller?

Nja, inte alltid. Det första som gör mig lite sur är när jag läser på flaskan som smakar Vårby Hallonsoda, är att det inte finns hallon i den. Tranbär, äpple och apelsin finns det dock. 

Dessutom tycker jag produkten känns lite försåtlig på något sätt. Det är ju läsk, helt klart. Men det är en utklädd läsk, som till och med försetts med en så kallad wrap över hela flaskan, som döljer innehållet. Som om man skäms över att det är läsk. 

Som egen företagare kan jag samtidigt förstå det kommersiella dilemma som Coca-Cola befinner sig i. Världen har drabbats av sockerskräck och hälsohysteri. Företaget sitter i klistret och provar alla vägar ut. Men den här vägen känns som sagt lite tveksam…