Det ser ut som att jag har en fått en hög nya invites till musiktjänsten Spotify. Om du är nyfiken på tjänsten, skriv en kommentar så skickar jag inbjudan till den adress du uppger när du kommenterar. 

Efter vad jag kan se, har jag sex invites, så det får bli först till kvarn som gäller.

Så kom vi oss äntligen iväg för att se filmen.

Svaret på frågan vi alla ställde oss var nej. Nej, Magic syntes inte till, trots att han tillbringat ett antal timmar i matsalen på Slussens Pensionat som statist i den viktiga scenen där en av huvudpersonerna, 17-åriga Jeanne (till höger på bilden nedan) sitter och väntar på sin pappa. Magic var dock inte så ledsen för detta. 

Så hur var då filmen? Tja, den hade sina roliga stunder och den hade sina tankeväckande stunder. Men i det stora hela var den faktiskt en besvikelse. Fotot var bitvis rent ut sagt uselt. Visst kan det vara ett konstnärligt grepp med en skakig handkamera och darrig fokusering, men i detta fallet var det inte så. 

Filmen är inspelad på Orust, där jag växte upp. Det är en oerhört vacker plats, med en skönhet som filmen inte heller riktigt lyckas fånga. Trots att man exempelvis uppehåller sig på ett av de absolut snyggaste ställena: Sollid utanför Hällevikstrand, där klipporna liksom kravlar sig ut i havet för att försvinna i tomma intet. 

Även manuset var delvis bristfälligt, med små irrelevanta glapp och oklarheter som man tvingades gissa sig till. 

Det är synd, för skådespelarna var genomgående utmärkta. Även Solstickanpojken Björn Gustavsson gjorde en hygglig prestation som Jeannes sommarförälskelse. 

Rekommenderar jag er att se filmen? Nja. Hade vi inte varit på jakt efter Magic hade vi nog valt någon annan film.

Nu. 

Nu har jag fixat det. Tror jag. 

Biobiljetter, alltså. Till filmen Les Grand Personnes, eller De Vuxna, som den heter på svenska. Den är lite hajpad eftersom Björn Gustavsson för en biroll, men för oss är hajpen en helt annan: Magic är med. Vi tror det, i alla fall. Han var med under inspelningen på panget i Slussen, och satt och sög på en räk-cocktail i flera timmar med sin “mamma och pappa” vilka förstås var två helt okända personer. 

Att skaffa biljetter till filmen har dock varit ungefär lika lätt som att få ett ligg med påven. 

Allt började med att IT-mamman skulle boka biljetter till igår, då filmen hade premiär. Det gjorde hon. Enda problemet var att visningen hon bokade till var på en biograf i Stockholm. Jag ska inte dra hela storyn, den kan du läsa här. 

Summan av hela kardemumman var att filmen trots allt inte verkade vara på repertoaren i Göteborg, och att hon tvingades bege sig till en SF-bio för att göra ett återköp av biljetterna. Väl där upptäckte hon att filmen visst visas i Göteborg. 

Så idag har jag försökt boka biljetter till filmen. Vilket jag lyckats med efter att:

• först ha skurat SF:s hopplösa webbplats – som är full med reklam för allt från klamydia till radiokanalen NRJ, fast det är väl ungefär samma sak –  utifrån och in utan att hitta filmen,
• sedan plöjt hela skiten igen, på jakt efter ett telefonnummer,
• ringt sagda telefonnummer,
• väntat i kö så länge att batteriet i telefonen dog,
• letat upp en telefon med laddat batteri,
• ringt igen och således hamnat längst bak i kön, och
• äntligen kommit fram till en sävlig tjej som först inte verkade kunna hjälpa mig. 

Men så till slut, efter en halv evighet, lyckades hon bringa klarhet i situationen. Av någon outgrundlig anledning hade SF registrerat in filmen under den franska orignaltiteln. Dessutom går den inte på Bergakungens sal, vars repertoar jag vänt ut och in på flera gånger, utan på Biopalatset på Kungsgatan. 

Till och med har vi fixat bästa sortens barnvakt åt Lilla Larsson: hon ska få åka till bästiskusinen Gubben Gran. Så kan de leka och ha skoj tills de däckar, varpå vi kommer och hämtar upp henne för vidarebefordran till hemmet. 

Ja, där fick ni lite navelludd att frossa på så här på förmiddagen. Själv ska jag halsa en ljummen kopp kaffe innan jag tar en tur till färgaffären. Andra helgen i rad, det börjar bli en tradition…