Efter dagens lunch, som bestod av en grymt improviserad fuskrisotto av burkmajs, strimlad skinka, tinat ris från frysen och Keldas tomatsås med crème fraiche (vi snackar vardagsmat, bukfylla, sånt som håller en igång några timmar till), var planen kristallklar.
Kaffe. Och pepparkakor.
Till årets nyårsskiva med våra glada grannar hade vi nämligen fått det betungande och ansvarsfulla uppdraget att ta med glögg och pepparkakor. Som vanligt köpte jag alldeles för mycket, men det gör inget. De spröda små godingarna i den blå burken från Annas är så grymt goda. Helt sanslöst delikata, faktiskt.
Så jag satte på kaffebryggaren och tittade ovanpå mikron, där burken stått.
Ingen burk.
Onda aningar.
Väldigt onda, faktiskt.
Jag börjar med att öppna ett skåp. Ingen burk. Nytt skåp. Ingen burk. Paniken närmar sig, jag känner hur svetten börjar tränga fram i armhålorna. Jag öppnar alla skåp i hela köket.
Ingen burk.
ψ§&™@€%&!!
Vad är detta? Visst har vi varit lite försiktiga med Lilla Larsson, som inte får proppa i sig gränslösa mängder med tanke på Lilla Larsson-magen. Men kan IT-mamman verkligen ha gömt burken så väl? Jag som är värsta sakletaren! När ingen annan kan hitta saker i det här huset, så får jag rycka in, och det kan de nog intyga allihop. Till slut brukar jag hitta det som söks. Men här går jag bet. Jag börjar förvandlas till en rabiat gingerbread man och i desperation letar jag nu genom både städskåpet och skåpet intill, som är fullt av julgransprydnader, presentpapper, tejp, dukar och annat krafs.
Inga pepparkakor där heller. Nu gnisslar mina tänder. Käkarna är sammanpressade som ett skruvstäd och jag kännder hur det bultar i en blodåder på halsen. Blodtrycket närmar sig 450.
Jag kollar i skåpet med farmors gamla servis med guldkant och renar. Ingen burk.
Kollar genom alla skåpen i köket igen. Detta är allvarligt. Ny är jag som en heroinist på jakt efter nästa fix. I need my shit, man!
Då händer det. De små grå däruppe innanför pannbenet har lyckats veva upp ett litet minnesfragment från gårdagen.
Eftermiddagsfika med IT-mamman och Lilla Larsson. Vi äter förstås pepparkakor. Då utbrister plöstligt Lilla Larsson: “Ja ska je en päpparkåka te Medjick.” (Nä, han heter ju inte Magic egentligen, men vi fortsätter låtsas det.)
Eftersom jag vet att han är nere i källaren tillsammans med Legolas och hans kompis Lilla O, så säger jag: “Då får du ta med dig burken och bjuda de andra också.”
En kall hand griper tag om mitt hjärta. En glaciär kalvar i min mage. I’m so f**king stupid!
Visst – det fanns många kakor kvar i burken. Men att lämpa in hela burken i ett rum med tre TV-spels-spelande grabbar mellan åtta och elva? Jag kvider tyst för mig själv. Det är ju som att slänga in ett nyslaktat lamm i en hungig lejonflock.
Som att ställa sig mitt på Stureplan och skrika: “Här var det koks och skumpa! Jag bjuder!”
Som att…
Ja – ni fattar.
Jag rusar ner för trappan och in i rummet med TV, PlayStation och Wii. Och där står den. På pianopallen. Ensam, övergiven. En liten blå burk. Jag sliter av locket…
YESSS!
Tre sycken kvar. Och lite smulor. Det finns hopp för den unga generationen.
Men nu… Nu är burken helt tom, det kan jag lova. Se själv:
Jag måste nog åka en sväng till affären…
PS: Det här inlägget var inte sponsrat av Annas Pepparkakor. DS
Och det skulle man ju kunna tro. Men det är bara några år sedan jag köpte den förra burken på 160 GB och tänkte samma sak. Så jag säger bara: “Vi får se.”