Just nu sitter jag och småfryser i en stuga i staden Boulder i Colorado. Jag är här för att skaffa material till lite artiklar om fantastiskt spännande saker som händer här, det kommer du säker att höra mer om framöver, men du kan ju alltid börja med att spana in lite grand här.

Det snackas “Al Gore Stuff” på våningen ovanför, och jag har gått en trappa ned för att fixa med lite annat. Och så tänkte jag berätta om en liten kulinarisk upplevelse jag hade häromkvällen – detta ska ju trots allt vara nån slags matrelaterad blogg.

Efter att ha spenderat en hel dag på affärsgatan 16th Street Mall i centrala Denver var jag hungrig. Efter lite letande hittade jag HBurger längst ned på gatan. Jag slog mig ned, beställde en Guinness och en Colorado Burger, en lammburgare som jag tyckte verkade smarrig. Ölen kom snabbt, men maten dröjde.

Jag lyssnade på skrikande barn och såg en miljard basketbollar dunkas i korgar på TV-skärmen en bit bort. Jag spelade lite Tetris. Jag smuttade på min Guinness. Men när det gått en dryg halvtimme hejdade jag en servitris och frågade var min burgare tagit vägen. Hon lovade att kolla. En minut senare svischade restaurangchefen förbi, så mitt halvtomma glas och mitt heltomma bord och frågade om jag fått beställa.

“Yes, 40 minutes ago”, svarade jag sanningsenligt. Han bad genast om ursäkt och for iväg med blixtens hastighet. 3-4 minuter senare stod maten på mitt bord. Då dök restaurangchefen upp igen.

“I am so sorry that you had to wait. This meal is on me. And the drink as well.”

Som svensk är man inte van vid den sortens service. Särskilt eftersom jag inte varit bråkig på något sätt. Lammburgaren var fantastiskt god, med fetaost och stekta tomater. Till: hemmagjorda ranch frites med smaskig aioli.

Om jag går tillbaka? Risken är överhängande, faktiskt. Och då tänker jag betala för mig.