Åkej, jag erkänner: Jag har själv varit en annonsförsäljare under en period i mitt liv. Och jag sålde annonser som skulle placeras på en tidigare orörd yta, nämligen baksidan av mataffärens kvitto.

Jag var inte så bra på att kränga annonser till pizzerior, skoaffärer och bilverkstäder. Så jag åkte upp till Skånemejeriers huvudkontor och pratade med deras marknadschef. “Intressant”, tyckte han – under förutsättning att jag kunde bereda plats på kvittona i ett antal butiker i rätt områden. De kunde inte klåparföretaget som jag samarbetade med, och de gick mycket riktigt i konkurs efter bara nåt år eller så. Idag ser jag emellanåt reklam för bland annat Atonbladet på kvitton i butikerna, och tänker: Ha, det där gjorde jag för tio år sedan.

Men nu kom jag visst långt, långt från ämnet. Reklamförorening.

Baksidan av ett kvitto stör mig inte så mycket, egentligen. Men nu läser jag om det senaste i reklamsvängen. Table top advertising testas nu i så kallade food courts i köpcentra över hela USA. Bakom det hela ligger jätteföretaget Clear Channel, som äger många av de stora reklamtavlor som förfular eller förskönar vår stadsmiljö.

Ska man inte kunna få kasta i sig en ljummen fabrikspizza (den kulinariska nivån brukar inte vara så hög på dylika ställen) utan att behöva få ett kommersiellt budskap nedskyfflat i halsen till förrätt?

Det börjar gå för långt. Det tycker jag faktiskt.

Jag låter som en rätt sorglig hycklare, med tanke på att jag har annonser på min blogg, och dessutom helst vill ha ännu fler. Så här lyder mitt försvar: Jag tycker att reklam och media är en rätt normal kombination. Men jag vill inte äta min lunch mitt i en annons. Därför hoppas jag att detta elände inte kommer hit.

Och om det gör det, ska jag överväga en hejdundrande bojkott mot foodcourt-luncher i köpcentra. Det blir alltså ingen under den andra halvan av mitt liv heller.