Lassi dök som vanligt upp i sista minuten

Alla känner väl till Lassie, hjältehunden som räddar liv och alltid dyker upp i rättan tid. Mindre känd är kanske Lassi, en indisk drickyoghurttyp som nu lanseras på den svenska marknaden och som jag för en tid sedan blev utlovad prover på.

Igår gjorde vi klart nya numret av vår tidning (som också heter Salt) och till den hade kollegan Newton, som har lite indiskt påbrå, fått i uppgift att skriva en artikel om Lassi. Han bor i Bryssel, och trots det stora utbudet i butikerna där lyckades han inte uppbåda Lassi någonstans.

Jag har inte heller sett till drycken i butik, och när pressläggningen drog allt närmare såg det ut som om vi skulle behöva köra en helsidesartikel om en grej som ingen i redaktionen smakat. Det kändes inte bra.

Då ringde telefonen.

Det var en trött chaffis på Frigoscandia, som inte orkade bemöda sig att leta upp en adress utöver den handfull butiker han normalt levererar till, och därför undrade om någon kunde möta honom på Coop Forum.

Snark. Som om man inte hade nog att göra. Men vi behövde även lite lunch, så jag sa ok och slängde mig i bilen. Jag fick lunch (rätt tråkig pasta från byns italienska restaurang, men det tar vi en annan gång) och en låda Lassi, och hann därmed få med en rad i tidningen.

Lassi dök alltså upp i sista minuten. Precis som vovven med nästan samma namn.

Men skit i jycken nu: Lassi är en mycket positiv överraskning. Pigg, frisk och välsmakande, och det omdömet skriver även min familj under på. “Mums”, utbrast till exempel Legolas. Och det ordet kommer inte ofta ur hans mun.

Lassi är som milkshake, fast typ 800 gånger fräschare. (Sug på den, McDonald’s!)
Personligen har jag svårt att välja favorit. Mangon är jättegod, med en lång, solig, söt och tropisk smak. Men hallonvarianten är grymt kul med en sprallig, syrlig hallonsmak som kittlar gott på tungan. Jordgubb – visst, den är också god, men på min lista blir den trea.

Det här är en dryck som girigt kolkar i sig, den piggar upp och torde vara ett bra mellanmål, även om jag har svårt att utläsa hur mycket socker den innehåller. Jag klämde själv en efter gårdagens spinningpass, och den satt som en yllekeps.

Vet du vad vi åt i fredags?

…frågade Legolas kompis, Lille O, när vi satt vid matbordet.

Hans blick var som vanligt lurig, och innan jag ens hann gissa, levererade han svaret med triumf i rösten:

“Stellans kyckling!”

Oops. Visserligen är jag matbloggare och -skribent, men det där hade jag inte väntat mig. Jag sysslar liksom mer med mat man gör i fabriker, om man säger så. Jag gillar att stå i köket, men har sällan den tid som krävs.

Dock: Senast Lille O var här, hampade det sig så att jag improviserade ihop en enkel kycklingrätt. Den var så enkel att man knappt kan kalla det en rätt: brynte filéer (som ju kostar nästan gratis numera, förresten) som jag skurit ned i lite mindre bitar, kryddade rätt friskt med salt, krossad svartpeppar, röd curry och lite grillkrydda. Ned med hela klabbet i en ugnsfast gryta och fyllde på med en sås av matgrädde, vatten och lite fläskbuljong. Den där med olivolja, vad den nu heter. Det är i alla fall Knorr som gör den.

Sedan fick det puttra i ugnen länge och väl, cirka 45 minuter tror jag, medan jag fixade ris och lite annat till.

När maten var klar, ställde jag fram och fick sedan kasta mig i bilen för att hämta Magic på basketträning. När vi kom hem, utropade Lille O.

“Det var jättegott! Jag vill ha receptet!”

Killen är sju år.

Men han gav sig inte, så jag fick skriva receptet på en lapp. Med stora tydliga versaler för säkerhets skull, och inga krångliga kvantiteter och sånt. Överst skrev jag “Stellans kyckling”, överbevisad om att lappen snart skulle försjunka i behaglig glömska.

Men det gjorde den inte. Och i min egenskap av matbloggare och -journalist vet jag inte riktigt om jag ska vara stolt eller lite generad. Fast jag lutar mer åt det första.

Passionerad Tutti frutti

Egentligen var den inte så himla god, och inte så väldigt annorlunda mot originalet.
Men den tog slut väldigt fort, och det var nog jag som mumsade i mig det mesta. tuttifrutti_passion.jpg

Detta ska alltså föreställa en slags variant av det klassiska godiset, eller sockerkonfektyr som det heter på fikonspråk, med tropiska smaker. Jag tycker dock, som sagt, att skillnaden mot originalet är ganska liten. Det är sött, fruktigt, mjukt, mumsigt och efterlämnar samma svagt brännande känsla på tungan som när man som barn klämde en ask på tio miunter blankt.

Köper jag den igen? Tveksamt.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.