…frågade Legolas kompis, Lille O, när vi satt vid matbordet.

Hans blick var som vanligt lurig, och innan jag ens hann gissa, levererade han svaret med triumf i rösten:

“Stellans kyckling!”

Oops. Visserligen är jag matbloggare och -skribent, men det där hade jag inte väntat mig. Jag sysslar liksom mer med mat man gör i fabriker, om man säger så. Jag gillar att stå i köket, men har sällan den tid som krävs.

Dock: Senast Lille O var här, hampade det sig så att jag improviserade ihop en enkel kycklingrätt. Den var så enkel att man knappt kan kalla det en rätt: brynte filéer (som ju kostar nästan gratis numera, förresten) som jag skurit ned i lite mindre bitar, kryddade rätt friskt med salt, krossad svartpeppar, röd curry och lite grillkrydda. Ned med hela klabbet i en ugnsfast gryta och fyllde på med en sås av matgrädde, vatten och lite fläskbuljong. Den där med olivolja, vad den nu heter. Det är i alla fall Knorr som gör den.

Sedan fick det puttra i ugnen länge och väl, cirka 45 minuter tror jag, medan jag fixade ris och lite annat till.

När maten var klar, ställde jag fram och fick sedan kasta mig i bilen för att hämta Magic på basketträning. När vi kom hem, utropade Lille O.

“Det var jättegott! Jag vill ha receptet!”

Killen är sju år.

Men han gav sig inte, så jag fick skriva receptet på en lapp. Med stora tydliga versaler för säkerhets skull, och inga krångliga kvantiteter och sånt. Överst skrev jag “Stellans kyckling”, överbevisad om att lappen snart skulle försjunka i behaglig glömska.

Men det gjorde den inte. Och i min egenskap av matbloggare och -journalist vet jag inte riktigt om jag ska vara stolt eller lite generad. Fast jag lutar mer åt det första.