Du kanske gillar att äta gott, med extra smör och grädde i såsen på helgen, samtidigt som du räknar kalorier eller glykemiskt index i veckan. Eller du käkar vego hemma och tar en burgare på lunchen.

Det är just detta som utmärker flexitarianen, som fått sitt namn i den nyutkomna Ridderheimsrapporten. Rapporten slår fast att allt fler av oss är flexitarianer och att våra matvanor i hög grad styrs av tillgången. Eftersom vi numera alltid kan vara säkra på att få mat för vår överlevnad, har vi hoppat ned från Maslows behovstrappa och lagt oss i en soffa nedanför. Där äter vi det som finns inom räckhåll, och utav det väljer vi det som är bäst för oss.

Eller godast. Det beror lite på. Själv är jag förmodligen ingen flexitarian, för jag försöker att alltid äta gott men avstå från det grövsta frosseriet.

“Timing is everything”, brukar jänkarna säga. De har ack så rätt. I förra veckan var jag en timme ifrån ett litet scoop, som vi journalister brukar kalla det när vi hinner före någon annan med en viktig nyhet.

Jag hade från en vanligtvis välunderrättad källa fått veta att ett av Sveriges största köttföretag skulle tappa ett viktigt kontrakt, och ringde kunden för att kolla upp. Han blånekade. Nästan i alla fall.
Min artikel blev till en halv dementi, med vissa brasklappar. Idag kom beskedet, som säger att ryktet stämde ganska precis. Alla mina konkurrenter hann före mig med nyheten, och jag var inte helt lycklig när jag ringde direktören (ansvarig för köttinköpen vid en av Sveriges största matkedjor) för en kommentar och en stillsam fråga om varför han inte sagt som det var.

“Du ringde mig klockan nio. Klockan tio skulle jag ha ett möte med leverantören. Jag kunde inte säga nåt”, försvarade sig direktören.

Och han har förstås rätt. Det fattar ju jag med. Men det känns ändå surt. Du ser själv på bilden hur gramse jag är. Riktigt svart i synen. Jag blir nästan lite rädd själv…