“Timing is everything”, brukar jänkarna säga. De har ack så rätt. I förra veckan var jag en timme ifrån ett litet scoop, som vi journalister brukar kalla det när vi hinner före någon annan med en viktig nyhet.

Jag hade från en vanligtvis välunderrättad källa fått veta att ett av Sveriges största köttföretag skulle tappa ett viktigt kontrakt, och ringde kunden för att kolla upp. Han blånekade. Nästan i alla fall.
Min artikel blev till en halv dementi, med vissa brasklappar. Idag kom beskedet, som säger att ryktet stämde ganska precis. Alla mina konkurrenter hann före mig med nyheten, och jag var inte helt lycklig när jag ringde direktören (ansvarig för köttinköpen vid en av Sveriges största matkedjor) för en kommentar och en stillsam fråga om varför han inte sagt som det var.

“Du ringde mig klockan nio. Klockan tio skulle jag ha ett möte med leverantören. Jag kunde inte säga nåt”, försvarade sig direktören.

Och han har förstås rätt. Det fattar ju jag med. Men det känns ändå surt. Du ser själv på bilden hur gramse jag är. Riktigt svart i synen. Jag blir nästan lite rädd själv…