Katja Alexandersson, reporter på tidningen Restauratören, tar sig i en krönika friheten att baktala det svenska kökets absoluta höjdpunkt: smörgåstårtan.
Hon kallar denna kulinariska ikon för “mat jag aldrig kommer att förstå”, och jämför det med när Brasse bakar kaka i Fem myror: Korv är gott, kola är gott och sockerkaka är gott – tillsammans borde det bli jättegott.
För mig blir det lite grand som att svära i kyrkan. Jag är helsåld på smörgåstårta och köper ibland hem en bit från affären till mig och IT-mamman.
Men smaken är som baken, delad. Eller som vi brukar säga på Västkusten (varning för grovkornigt uttryck!): smaken är som rôven, klôven. (Det lilla taket ovanför ö:et kallas cirkumflex och indikerar att uttalet ska låta som ett göteborgskt ö, det vill säga nånstans mittemellan å och ö. Tänk Glenn Strömberg – eller varför inte Weiron i ottan?)
Katja får givetvis tycka vad hon vill om smörgåstårta. Och när hon beskriver en riktigt skum variant hon råkat på en gång, då delar jag till fullo hennes skepsis. Lyssna här (nu nallar jag friskt ur hennes krönika från Restauratören nr 18): “Tänk dig en fyllning på tinad americana-grönsaksmix blandad med majonnäs. Sedan täcks tårtan in med vispad grädde. Ovanpå grädden strösslas krossade ostbågar (min kursivering). Därpå garneras tårtan. Med vad är oklart.”
Nu snackar vi riktigt obegriplig mat. Det vänder sig i magen, och dessutom är det ju synd om de stackars ostbågarna.
