I mitt första inlägg härifrån England häromdagen nämnde jag att jag tänkte skriva något om högertrafik. Men det är ju det vi har i Sverige. Och jag menade förstås vänstertrafik.
Att jag blandar ihop dessa två är förstås en varningssignal i sig, men jag betraktar mig trots allt som en rätt erfaren vänstertrafikförare. Har provat både med vänster- och högerstyrd bil, och det senare är absolut att föredra. Eftersom allt då blir fullständigt ovant, skärper man sig till max. Det blir som att spela ett TV-spel. Fullt fokus.
Trots detta är det svårt. Man tittar åt fel håll, fipplar med växelspaken och glömmer ofta bort backspegeln i vindrutan.
Lägg därtill att engelska vägskyltar kan vara ganska förvirrande, att avfarter och påfarter rätt ofta är helt livsfarligt utformade samt att alla kör med plattan i mattan – förutom pensionerade Mr. Brown som kryper till Tesco i sakta mak för att köpa ett par burkar kattmat…
Resultatet blir spännande, minst sagt.
Det finns också charmiga lokala lösningar, som i lilla byn Alnwick där vi bor för närvarande. En bit av den gamla ringmuren (bilden) leder in till byn och den är bara designad för hästtrafik. Följaktligen kan endast en bil åt gången köra igenom. Trots detta är trafiken dubbelriktad. Bilarna får helt enkelt, med gammal fin brittisk artighet, blinka åt varann för att bestämma vem som ska köra först.
Och för fotgängare som försöker ta sig över är det en kamikaze-expedition. Det går helt enkelt inte, åtminstone inte utan att riskera livet. Det vet jag själv efter två försök, som båda slutat med döden i vitögat. Följaktligen tar fotgängarna istället långa omvägar runt den fina gamla portalen.
Hittills har vi dock klarat oss utan skråmor. Det har faktiskt gått helt otroligt bra, med ett pyttelitet undantag: En överrumplande smäll strax utanför vänsterrutan när jag kör för att parkera bilen. Min hyrda Toyota tycker att jag är för nära den där Rovern som parkerat så slarvigt vid de dubbla gula linjerna (vilka betyder parkering förbjuden) och ger Rovern en high five.
Dunk!
Mitt hjärta hoppar över tre-fyra slag. Minst.
Men det var bara backspegeln som fälldes in med en smäll.
Close, but no cigar.
Adventures in the UK part III: Vi glömde flytvästar
Jag förstår att det till och med talats på svenska nyhetssändningar om väderleken här i England. I Sheffield, en bra bit söderut härifrån, är gatorna kanaler och en del har tvingats sova över på jobbet när de inte kunde ta sig hem. Andra har hämtats med helikopter.
Det har inte regnat så här mycket sedan man började göra regelbundna mätningar. Vi här uppe i Northumberland är inte översvämmade, även om det regnat rejält här också. Så vi följer väderprognoserna med stor spänning. De lovar en hygglig fredag (typ 15 grader och BARA nån enstaka skur), sedan ytterligare ösregn på lördag och lite mindre ösregn på söndag.
Och när det inte regnar, är det ändå kallt. Jag går runt med t-shirt, fleecetröja och en seglarjacka.
Vår hypersnälla hyresvärd, Mrs. Sweeney, beklagade sig över det usla vädret häromdagen. Jag svarade att vi har massor av annat att hitta på. Nya besök på Alnwick Castle (vi har köpt veckobiljett till hela familjen, och det behövs om man ska hinna utforska allt), besök på Holy Island (något som måste planeras noga, eftersom vägen är täckt av tidvatten under stora delar av dygnet) med gammalt kloster och gammalt slott samt massor av fåglar, kanske en visit på nån pub och givetvis ett besök på det enorma antikvariatet Barter Books.
Dessutom kanske det blir en ny visit i gigantiska köpcentret Metro Center i Newcastle. Jag lovar, det är helt enormt stort och inrymmer bland mycket annat ett helt nöjesfält, tre Burger King och fyra McDonald’s. Samt, förstås, hundratals butiker med allt mellan himmel och jord. Här skulle vi lätt kunna tillbringa en vecka eller två (viss risk för skjörbjugg, men ändå), kanske till och med köpa oss flytvästar eller en uppblåsbar båt om regnet fortsätter.
Nämnde även denna möjlighet för Mrs. Sweeney. Hon svarade blixtsnabbt, med ett hörbart smil på läpparna.
”Well yes. There’s always the Metro Center!”
Precisely my point, Mrs. Sweeney – there’s always the Metro Center. Det var förresten här jag tvingades dyka ned i en soptunna häromdagen, efter att vi spisat en sen lunch på Burger King. Hela familjen var mätt, nykissad och klar att spendera, när Magic plötsligt insåg att hans tandställning inte fanns där den skulle, det vill säga i hans mun.
Han hade tagit ut den för att äta och virat in den i en servett. Med tanke på den skräpmängd som en måltid på Burger King genererar var det inte konstigt att en tandställning, fiffigt kamouflerad till hopskrynklad servett, hade lyckats smita sin väg tillsammans med de andra soporna. Men tandställningen är en rätt kostsam liten sak, som landstinget bara ersätter till hälften om man slarvar bort den.
Så det var bara för pappa Stellan att börja genomsöka soptunnan. Jag är rätt bra på att hitta saker, och lyckades även denna gång. Utan att kräkas, kanske man ska tillägga.
Adventures in the UK part II: Att flyga snålprisflyg
Om man bor på Västkusten som jag, så är det frestande att nappa på Ryanairs frestande priser när man ska till Storbritannien. Biljett till London för en spänn, vem vill inte ha det?
Jag vill. Men en krona är ganska dyr, åtminstone i Ryanair-landet.
Till exempel kostar det numera pengar att ta med sig incheckat bagage. IT-mamman och jag surade till lite över detta påfund, och i ett utbrott av snålhet beslutade vi att Lilla Larssons bagage skulle få plats i våra väskor.
Ändrar bokningen.
Då dyker det upp en ny avgift: Ingen-väska-avgiften.
Snark.
Att resa med Ryanair är dessutom alltid förenat med skräcken att bli kvar på marken. Det är ett känt faktum att bolaget emellanåt överbokar sina plan och att alla resenärer därför inte får plats.
Men kvällen innan midsommarafton hittar jag en väg att slippa denna risk. Genom att betala ytterligare en avgift kan man få en så kallad prioriterad boarding och gå före kön. Tre euro per skalle och flygresa, det är ju som hittat. Efter en evighet av sökande på Ryanairs hopplösa webbplats, hittar jag telefonnumret till det call centre man ska ringa för att skaffa den prioriterade boardingen.
Jag ringer. En kvinnoröst som man hört miljoner gånger (jag tror hon är hallåa på TV eller nåt sånt) svarar.
”Detta samtal kostar fyra… kronor…precis…per minut.” Just det, det stod nog på sajten, hinner jag tänka. Sedan kommer upptaget-tonen.
Ringer igen. Upptaget.
Efter att ha ringt kanske tjugo gånger kommer jag äntligen fram till en ung kvinna som pratar usel engelska med sydeuropeisk brytning. Jag förklarar vad jag vill och efter några ögonblick av total förvirring, säger hon:
”You have to phone the Internet support.”
Jag försöker förklara att jag inte har något problem med min dator, utan att jag vill köpa en prioriterad bokning. Hon svarar att det telefonnummer jag ringt tjugo gånger (det enda som fanns på webbplatsen) enbart är till för personer som bokat sin biljett via telefon. Hon kan inte öppna min Internetbokning, utan ger mig ett annat nummer.
Ringer det nya numret.
”Detta samtal kostar femton… kronor… precis…per minut.” Jag kan inte hindra gapflabbet – det är nästan fyra gånger dyrare att ringa detta numret! Sedan kommer upptaget-tonen igen. Suck.
Till slut kommer jag i alla fall fram, och trots min enorma skepsis lyckas jag skaffa mig den prioriterade bokningen. Jag får instruktioner av kvinnan i luren, som pratar något mindre usel engelska än den förra: Jag ska vid incheckningen se till att jag får ett gult boardingkort. Om jag inte får det i incheckningen, ska jag gå till biljettdisken.
Biljettdisken? Den här kvinnan har aldrig varit på Säve flygplats. Där finns inga biljettdiskar. Bara tre incheckningsdiskar, en sunkig cafeteria och ett par snubbar med en traktor som kör ut och slänger upp väskorna i planet.
Min skepsis är inte slut, men när jag väl kommer till flygplatsen får vi faktiskt gula boardingkort. Och vi får gå före den enorma kön och kan välja platser=sitta tillsammans, hela familjen. Lilla Larsson njuter av varje sekund och då är även vi andra lyckliga.
Men när jag ska försöka fixa lite varm mat till henne, påminns jag än en gång om att det är snålprisflyg vi åker. Jag frågar en ur den italienska kabinpersonalen om det går att värma en barnmatsburk, och får till svar att ”det går nog inte, men jag ska fråga.” Kanske gör hon också det, men jag får aldrig något svar och tvingas senare ställa samma fråga till en av hennes manliga kollegor. Han svarar att ”det går inte längre på grund av nya regler.”
Snålpris var ordet, sa Bull.