Dagens ord: Ambivalens

Alla intelligenta läsare vet nog vad detta fisförnäma ord betyder, men för ordningens skull kommer här en förklaring direkt från Stellans egen hjärna: Man kan inte bestämma sig. Som en åsna mellan två hötappar, typ.

Min personliga ambivalens är inte sådär enormt akut. Den handlar snarast om vissa beslut som gäller mitt företag, och vilket av de till buds stående alternativen som blir bäst på lång sikt.

Däremot har jag de senaste dagarna bevittnat akut ambivalens hos mina två söner, elvaårige Magic och åttaårige Legolas.

bild-12.pngAmbivalens nummer ett handlar om en mycket världslig sak. Killarna är för andra gången så kallade pandasäljare, en slags miljömedveten variant av jultidningsförsäljning. Bland premierna i årets premielista finns två prylar som får de flesta killar mellan sju och fjorton att sukta högljutt: Nintendo Wii och Xbox 360. För att få ett Nintendo Wii i premie behöver man sälja för den hisnande summan 7250 kr, och ett Xbox 360 kräver en försäljning på 8450 kr. Men killarna är fulla av tillförsikt, och har i flera dagar debatterat vilken nivå man ska satsa på. Vilket är bäst, Wii eller 360?

Ambivalens.

(Inom parentes kan sägas att de på bara några dagar sålt för över 3000 4000 spänn, så uppdraget kanske inte är så omöjligt som mor och far tror…)

Ambivalens nummer två har mest drabbat Magic, och handlar om betydligt högre ting: fotboll och kvällens match på Nya Ullevi. På planen drabbar nämligen hans två favoritlag samman: Gais och Helsingborgs IF. Själv har jag varit inbiten Gaisare i över trettio år (även under året i division tre nordvästra Götaland), så jag har inga problem med lojaliteterna. Men Magic, som är född i Helsingborg och bodde där de sju första åren av sitt liv, är inte lika säker på sin sak.

Ambivalens var ordet, som sagt. Men bollen är rund, gräset är grönt och alla vägar bär till Rom. Den som lever får se, och bättre sju bollar i fel nät än 0-0 i protokollet. Det sista ordspråket har jag hittat på själv, och det kanske bara gäller ikväll. För Magic.

Förresten, om någon är sugen på att stötta Världsnaturfonden, till exempel genom att köpa en finfin
ryggsäck, svampkniv eller kanske ett ficklampsset, så är det bara att höra av sig… Överskottet går
till välgörande ändamål - Världsnaturfondens isbjörnspatrull och ett TV-spel till mina barn. :-)

En skrapa, du vet

Har just uppmärksammat en irriterande sak. Bitar av mina inlägg här på bloggen har hamnat på en så kallad splogg. Jag trodde fenomenet främst var en amerikansk/engelsk företeelse, men nu har det alltså hittat hit.

Sploggarna är bloggosfärens motsvarighet till spam. Det är skräpbloggar som med hjälp av RSS-flöden “skrapar” (på engelska kallas fenomenet scraping) ihop material från andra bloggar och publicerar det på den egna sidan. Med massor av material får man massor av sökmotorträffar och mycket trafik, och kan tjäna pengar på annonser på sajten.

Ibland får jag frågan om det är ok att publicera en text jag skrivit här på bloggen. Det brukar jag säga ja till om det inte handlar om ett uppenbart kommersiellt sammanhang. Huvudsaken är att jag som upphovsman själv äger rätten att bestämma över det jag skapat. Om någon publicerar det utan min tillåtelse så är det, i juridisk mening, en form av stöld.

Om någon däremot, vilket är mycket vanligt i bloggosfären, tipsar om något jag skrivit – och länkar till min blogg, då blir jag bara glad. Det är en helt annan sak.

Sploggen jag drabbats av finns på adressen duvet.se, med en rad subdomäner som pop.duvet.se och så vidare. Jag länkar inte, för jag vill inte bidra till att lyfta upp den här typen av sajter i statistiken. Ägnade en stund åt att försöka ta reda på vem som ligger bakom eländet, men hittade bara namnet Susanne Nilsson och inget mer i Nics domänregister. Mer jobb än så här vill jag inte lägga ned, men jag kan i alla fall uppmana dig som läser detta att ignorera sploggen ifråga. Utan trafik (och förtjänst) så kanske bölden försvinner.

Och till Susanne Nilsson (om du nu heter så) vill jag ge en riktig skrapa: Skäms på dig! Hitta på nåt eget istället. Du kommer att bli förvånad – det är roligare än att norpa saker som andra gjort.

Nostalgi igen – fast i flytande form

Fick ett mejl från Anton, som tyckte att jag kunde skriva en rad om sajten Cherrycoke.se. Där pågår en namninsamling med syftet att få Cherry Coke tillbaka i svenska hyllor. Och det klart att jag ska skriva om det. Tack för tipset, Anton!

bild-11.pngPersonligen kommer jag nog inte att skriva under. Jag minns att Cherry Coke fanns på den svenska marknaden under en kort period i min barndom, och jag tyckte faktiskt att den smakade apa. Jag köper mycket sällan cola, men om jag blir tvungen att välja vill jag helst ha Pepsi.

Som en liten miniresearch kollade jag in den utmärkta cola-bloggen Fulcola, och upptäckte där att det även pågår en namninsamling för att få tillbaka Vanilla Coke. Det uppropet hittar du här. Tyvärr skriver jag inte på här heller, för vaniljcolan är enligt mig ännu värre än Cherry Coke. Jag är dock helt för valfrihet, så jag önskar vanilj- och kärsbärscolafantasterna lycka till.

Den här typen av kampanjer dyker upp med jämna mellanrum, och har kanske mest förekommit i glassvärlden. Den mest kända kampanjen är nog den för GB:s Hallonsplitt, vilken drogs igång av artisten Niklas Strömstedt. Jag har en känsla av att nostalgi är en underskattad faktor hos många livsmedelsföretag, även om GB på senare tid tycks ha satt i system att rota fram gamla nedlagda glassorter och ge dem en kort revival. Just nu är det Top Hat som är på tapeten.

Under ungefär samma period som körsbärscolan såldes i Sverige, såldes även en annan läsk som jag minns med betydligt större kärlek: Dr. Pepper. Den har jag inte sett på länge, men den finns förstås i andra länder.

Min barndoms nostalgidryck är nog annars saft i olika former, mest morsans hemkokta vinbärssaft. Eller den riktiga höjdaren, björnbärssaften, som tyvärr inte förekom lika rikligt. Ett annat tydligt saftminne är från min mormors hus, där jag vistades mycket: Hon hade alltid Björnekullas apelsinsaft i skafferiet. En flaska med en nallebjörn med kockmössa, har jag för mig. Jag minns också att mormor nästan alltid blandade för stark saft. Jag tror hon själv gillade den bäst så, men jag fick späda med vatten för att kunna dricka.

Jag minns också läsk med den där hopplösa korken där man drog i en metallflik. När man drog i fliken skalades liksom en remsa bort i ytterkanten så att man kunde öppna flaskan. Man skar sig ofta på metallen, men inuti fanns en rund korkbit som man kunde hålla fast med tummen och pekfingret på ett särskilt sätt, samtidigt som man kupade handen. Sedan slog man till med andra handen mot öppningen på den kupade handen, och då flög korkbiten iväg med ett kraftigt ploppande ljud. Man var lättroad på den tiden.

Nu har jag snöat in helt på nostalgi, så jag ber dig om hjälp igen: Nostalgidricka, tack! Klicka på kommentarlänken och berätta vad du drack som barn. Och om du missade det förra inlägget om nostagligodis, kan du väl fylla på med dina barndomsminnen där också? Snälla?

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.