Eftersom jag fick en ping från SVT nu på morgonen, så kommer jag ihåg mitt löfte från igår.
Alltså: här kommer en påminnelse: gå in på Agendas sajt och kolla på gårdagens sändning och inslaget om matpriser. Det kommer att göra dig till en upplyst och bra människa
SVT:s Agenda tillhör inte mina favoritprogram. Det var därför med viss förvåning som jag satt som fastnaglad vid rutan under första halvan av söndagskvällens program.
Inslaget ifråra handlade om ett ämne som jag är nästan obsecent intresserad av.
Priset på mat.
Nej, kom tillbaka! Jag vet att det låter jättetråkigt, men det angår faktiskt dig. Du äter ju, eller hur? Och du kanske till och med är en i den stora majoritet som gnäller över att maten är dyr. Då ska du kolla in kvällens avsnitt av Agenda, det går att titta på i efterhand på SVT:s sajt. I skrivande stund finns ingen länk till programmet (det pågår fortfarande) men jag ska försöka komma ihåg att lägga ut en påminnelse med en länk längre fram.
Nationalekonomen Stefan de Vylder redogjorde på ett utmärkt sätt för en del av de många mekanismer som gör att matpriserna stiger. Och han förklarade också varför det är bra att livsmedel blir dyrare. Jag gör vågen. Äntligen någon som fattat, och som dessutom har kunskap, integritet och förmåga att förklara på ett begripligt sätt. På bästa sändningstid. I Sveriges Television.
Jag har bestämt fått något fuktigt i ögonvrån.
Jag tänker inte avslöja mer än så här om programmet, för jag tycker absolut att du ska kolla på inslaget. Ta den kvarten, så slipper du våndas vid nästa butiksbesök.
Och om du vill veta mer om vad jag tycker om priset på mat så kan du läsa här. Och här. Och här. Och här också.
Det kanske räcker så. Egentligen är jag alldeles för trött för att sitta här, men vissa saker får mig att gå igång, som du märker.
(Varför jag är trött? Vet inte riktigt, men jag körde runt halva Västsverige igår och tittade på rostiga bilar. Och idag spelade mina fotbollskillar match. Jag fick döma, eftersom ingen annan domare dök upp. Det var ok, även om jag fick blåsa flitigt. Inte på grund av ojuste spel, utan för att bollen mest låg i nätet hela tiden. Mina killar vann med 16-5, och det var inte min förtjänst.)
…vi är alla besatta av att få fram sanningen. Att förbrytare får sitt straff och att rättvisa skipas.
Mitt polisarbete brukar normalt sett bedrivas med ganska hög intenstitet. Jag jobbar från två positioner: TV-soffan eller läsfåtöljen.
Men eftersom dagens avsnitt om min nya favorit, den luggslitne Edinburgh-snuten John Rebus, tycks vara inställt till förmån för några dansande fjollor, så tar jag saken i egna händer.
Jag har bedrivit spaningsarbete. Från bilen.
Bakgrunden är följande: Vår dörrklocka har under eftermiddagen plingat med oregelbundna mellanrum. Dock väsentligt oftare än vanligt, och i de allra flesta fall utan att det finns någon på trappan när man öppnar dörren. Gärningsmän har observerats springande från brottsplatsen men vår taktik har varit att ignorera trakasserierna.
När dörrklockan plingade ännu en gång, klockan 22.04, fick jag nog och drog igång en utredning. Brottsplatsundersökning och spaning i närområdet – av mig och min assistent, Detetcive Sergeant IT-mamman – gav inga ledtrådar av värde.
Det fanns bara en utväg. En stake-out.
Klockan 22.07 placerade jag mig sålunda i familjecontainerns främre passagerarsäte. Då bilen stod parkerad rakt utanför dörren var placeringen optimal. Med hjälp av finurligt inställda backspeglar hade jag säkrat full uppsikt över tänkbara angreppsvägar och planen var klar. Vänta tills förövarna – samstämmiga vittnesmål tyder på att de är flera – står på trappan, sedan snabbt öppna dörren, vilken därmed skär av flyktvägen. Sedan är det bara att snabbt förse hela gänget med handfängsel och ta med dem till häktet.
Hjärtat bultar som ett disco på Ibiza.
Min hjärna söker febrilt den perfekta öppningsrepliken. “Come on punk – make my day” – nej, det är taget.
“I have been waiting for you, Obi-Wan” – nej, det är förstås inte säkert att det är Obi-Wan som ringt på. Förresten, det är nog också taget.
Till slut har jag dock tänkt ut en fungerande verbal harang som innehåller de viktigaste komponenterna. Det handlar främst om förtäckta hot, men samtidigt en hand som sträcks ut till försoning. Min teori i detta läget är att det är grannbarn som ligger bakom brotten, och jag vill inte skaffa mig fiender för resten av livet eller bli känd som galna gubben.
Jag hör röster. Upphetsade rop. I backspegeln ser jag vitklädda gestalter som rusar genom regnet över allmänningen. Ok. Nu är det bara en tidsfråga innan de är här igen. Återfallsförbrytare, kallas det visst.
Jag är redo. Adrenalinet pumpar. Kom igen! Jag ska ge er vad ni tål.
Eh.
Hallå?
Kom fram nu!
Inte ett livstecken.
Tyst, så när som på regnet. Och tyst igen. Total silence.
Oj, jag tror visst jag somnade till.
Tough job, but somebody’s gotta do it.
Nä, nu har jag suttit här en halvtimme. Nu får det vara bra.
Under mitt idoga spaningsarbete har jag löst fallet. Observationer tidigare under dagen har givit vid handen att det firas bröllop i ett hus några gator bort. Huset har nyligen fått nya ägare, personer som jag inte känner till något om. Däremot känner jag till det mesta om bröllop. Jag har gift mig själv, gästat många bröllop och dessutom vid ett tillfälle varit toastmaster på den efterföljande festen.
Barnen (vitklädda – just det) brukar sällan få någon uppmärksamhet att tala om. I bästa fall parkeras de framför en TV med tillhörande video/DVD-spelare för att underhållas tills det är dags för hemfärd. Annars får de sysselsätta sig själva.
Till exempel med att busringa på folks dörrklockor.
Så var det fallet löst, och alla är nöjda och glada. För säkerhets skull kopplar jag nog ändå ur ringklockan inatt. Imorgon är troligen bröllopsgästernas barn återbördade till sin hemvist, och vi får ha dörrklockan ifred.
Om inte, får jag ta till det tunga artilleriet. Det har jag gjort förut, och då skrämde jag faktiskt skiten ur buset, i form av två grannbarn. Men den historien får vi ta en annan dag.