Senaste idén om e-handel med mat kommer från Middagsfrid, ett Stockholmsföretaget som börjar leverera den första oktober. Middagsfrid erbjuder en prenumererad tjänst där man får färdiga leveranser. Mat för en vecka, recept och råvaror som ska räcka till fyra personer för 725 spänn, hemkört och klart.
Genialiskt eller halvbra? Jag vet inte. Men tro mig – detta ska jag följa mycket noga.
Jag läste Bondhustruns blogg ett tag, men sedan tappade jag bort den. Inte bra, för hon är rolig, charmig och läsvärd. Country Living på 2000-talet, typ. Nu måste jag spika fast henne i min RSS-läsare och bloggrullen.
Nej, det blir inget recept denna gången heller. Men det här inlägget har legat och bubblat länge, och nu kom Ninni med den knuff jag behövde.
Rubriken syftar alltså inte på ett husligt tips på en mumsig paj, utan på frustration över alla plommon som pajar.
Först ser det ut så här:
Sen så här:
Och till sist så här, när IT-mamman gjort en räd på gräsmattan:
Jag älskar plommon, det är verkligen skitgott och jag har många magknipsminnen efter orgier i min mormors plommonträd där jag proppade i mig hennes gula godsaker.
Nu har jag ett eget plommonträd, och det ger mig spader. Vissa år hänger det bara några bruna skrumpna älgskitar på trädet. Andra år, som i år, så kommer det en miljon. Samtidigt. Vi försöker hinna plocka och äta, men det är lögn, trots att både mormor och farbror O i huset bredvid hjälper till. De idiotiska plommonen kastar sig huvudstupa och med full kraft rakt ned i marken, som ett gäng kamikaze-lämlar på LSD.
I lördags bad IT-mamman mig att gå ut och plocka en påse till Kajakmamman, som fyllt år. Visst, enkel match.
Trodde jag.
Stormen under natten mellan fredag och lördag hade blåst ned nästan vartenda plommon. De få som satt kvar var inte mogna och klängde sig desperat fast för att inte behöva följa sina syskon in i en alltför tidig död. De som landat på marken var mogna och därmed rejält krockskadade. Jag fick ihop en liten påse, men först efter en mödosam bestigning av det buskiga trädet.