Nej, det blir inget recept denna gången heller. Men det här inlägget har legat och bubblat länge, och nu kom Ninni med den knuff jag behövde.
Rubriken syftar alltså inte på ett husligt tips på en mumsig paj, utan på frustration över alla plommon som pajar.
Först ser det ut så här:
Sen så här:
Och till sist så här, när IT-mamman gjort en räd på gräsmattan:
Jag älskar plommon, det är verkligen skitgott och jag har många magknipsminnen efter orgier i min mormors plommonträd där jag proppade i mig hennes gula godsaker.
Nu har jag ett eget plommonträd, och det ger mig spader. Vissa år hänger det bara några bruna skrumpna älgskitar på trädet. Andra år, som i år, så kommer det en miljon. Samtidigt. Vi försöker hinna plocka och äta, men det är lögn, trots att både mormor och farbror O i huset bredvid hjälper till. De idiotiska plommonen kastar sig huvudstupa och med full kraft rakt ned i marken, som ett gäng kamikaze-lämlar på LSD.
I lördags bad IT-mamman mig att gå ut och plocka en påse till Kajakmamman, som fyllt år. Visst, enkel match.
Trodde jag.
Stormen under natten mellan fredag och lördag hade blåst ned nästan vartenda plommon. De få som satt kvar var inte mogna och klängde sig desperat fast för att inte behöva följa sina syskon in i en alltför tidig död. De som landat på marken var mogna och därmed rejält krockskadade. Jag fick ihop en liten påse, men först efter en mödosam bestigning av det buskiga trädet.
Hear, hear! Samma sak här – vi har tre taniga plommonträd som står precis bredvid varandra, och vissa år dignar de av plommon, i år såg jag.. typ tre. Däremot hade vi massor av päron och igår gjorde jag en COBBLER, det är mitt bästa tips på what-to-do med den frukt/de bär man faktiskt får ihop.
Måste du skriva om mat hela tiden? Jag blir bara hungrig. Och tjock.
Lägg av för fan!
I framtiden skulle du kunna försöka spänna upp ett nät runt trädet när frukten börjar mogna, det gjorde jag med vårt träd och det funkade jättebra. Ett litet antal blev ändå kantstötta när de kolliderade med plommon som redan låg i nätet, men de allra flesta klarade sig helt från allvarliga krockskador. Det var bara att gå ut och vittja en gång om dan eller när viljan (aptiten) föll på. Hittade ett nät med lämplig maskstorlek på den lokala plantskolan, det borde gå att hitta i Sverige också.
Hm. Det där låter riktigt begåvat, Los Angeles. Ska fundera på det några år, så får vi se sedan. 🙂