Någon som minns att jag aspirerade på befattningen som fru i familjen för ett tag sedan?

Jag har fått konkurrens.

Lilla Larsson, tre år, spenderar en stor del av sin tid med lekar på temat mamma-pappa-barn. Ibland är hon mamma, ibland är hon en storasyster som heter Melinda (efter någon dagiskompis syrra, tror jag) och ibland är hon en fröken. Skulle man våga föreslå att hon kan vara en storebror, får man på nöten.

Så häromdagen svassade hon förbi köksbordet och rapporterade i förbifarten:

“Ja ska lämna min bäbis i skooolan.”

“Jaha”, svarade jag. “Är du en mamma?”

“Nä. Ja e en fruv.”

Jag beslutar mig för att trots allt fixa något att äta, och rotar fram några frysta vårrullar. Sätter på plattan, lägger rullarna i stekpannan.

Då ringer det.

Telefonen ligger i källaren.

Rusar.

Svarar.

Det är ett viktigt samtal, som jag ändå inte riktigt väntat mig. Pratar i godan ro, antecknar, pratar lite till. Tack för att du ringde, ja då ses vi, tack så mycket hej då.

Lägger på.

I det ögonblicket börjar min hjärna att fungera igen, jag tar trappan i typ fyra kliv och anländer till en lunch med 75-procentiga brännskador av tredje graden.

Kan någon hjälpa denne man? Tror inte det. Men smaklig måltid i alla fall. Not.