Dagens frukost

Det är väl säkrast att man lägger ut en bild igen, så man inte får på nöten. Idag blev det kaffe och en American Sub (skinka, sallad och majonnäs) från en deli som ligger i kvarteret intill hotellet, bara 150 meter bort. White Hen heter den, och där kan man få både smörgåsar, sallad, soppa och en hel del annat. Samt bryggkaffe i minst tio olika varianter, gjort på olika bönor och emellanåt smaksatt med exempelvis choklad eller vanilj.

frukostigen.jpg

(I bakgrunden skymtar Millennium Park, som ligger vid Lake Michigan.)

En intressant detalj var kaffemuggens lock, med en av de mer smarta konstruktioner jag sett hittills. Genom att vrida locket i sidled öppnar man en liten glugg som man kan dricka ur. Att vrida locket går lätt och kan vid behov göras med hakan, näsan eller annan lämplig kroppsdel om man har händerna fulla. Lika lätt att vrida tillbaka, och då är locket stängt och risken för spill reduceras rejält.

Så här der det ut:

kaffelock1.jpg  kaffelock2.jpg

Nu ska jag i alla fall tillbaka till hotellet. Krypa ur min kostym och mina blanka Björn Borg-skor. Sedan ska jag vandra på stadens gator som en vanlig man.

Det blev House of Bluse i alla fall

…och en åktur i den längsta limousin jag någonsin suttit i. För när vi kom ut från det så kallade nätverkseventet, som inte blev så väldans nätverkigt eftersom akustiken i lokalen där vi åt var så rutten och det jätteduktiga bandet som spelade överröstade alla försök till konversationen, så stod han där.

Dragan.

Ja, det första jag tänkte på var i alla fall Peter Wahlbecks figur med samma namn, även om den här killen var lite mer verklig. Han hade ingen pälsmössa, inga solbrillor och inga smycken, men hans bil var låång. Någon stegade och fick längden till nitton meter, jag vet inte.

bild361.jpg

Darrig bild, jag vet. Jag skyller än en gång på den dassiga kameran i min mobil.

Det roliga var att det under resans gång kröp fram att Dragan (som i verkligheten troligen heter något helt annat) köpt bilen idag. Det var alltså hans första dag som limo-ägare och förare! Kanske var det därför han körde oss från Shedd Aquarium till House of Blues för 50 facila dollar. I varje fall lyste lyckan ur hans ögon, och jag kände mig plötsligt delaktig i födseln av ett nytt företag. Samtidigt såg jag framför mig en kille vars liv under de närmsta åren kommer att tillbringas bakom ratten i en bil. Visserligen en ruggigt lång bil, men ändå.

House of Blues var ett störtskönt ställe med härlig livemusik, ett band som spelade riktigt matig bluesrock. Det enda som störde mig var att när jag kom in på toaletten möttes min blick av en ung svart kille i vit skjorta med fluga och svarta byxor.

“Good evening, sir”, sa han.

“Oh, hello”, sa jag, lite överraskat.

När jag sedan uträttat det jag skulle gick jag för att tvätta händerna. Då satt killen beredd med tvålpumpen och sprutade en skvätt i mina händer. När jag tvättat händerna, hade han en handduk redo. Det kändes nästan lite obehagligt, och kanske extra mycket för att killen var svart. Associationerna löpte amok på en gång,  och dasset med eldsflammor på väggarna blev till onkel Toms stuga.

Lunchen, ja

Direktören dök inte upp. Precis som jag trodde. Jag har en dejt med honom imorgon istället, får se om han dyker upp då.

Jag utlovade en bild på dagens lunch. Här kommer den:

lunch.jpg

I flaskan är det läsk från underbara Jones Soda co, som gör läsk med riktigt rörsocker (till skillnad från nästan alla andra som sötar med ett slags sockerlösning som görs av majs) och dessutom i helkonstiga smaker. Den här smaken heter Gingerbread man, pepparkaksgubbe, och smakar faktiskt rätt likt en pepparkaksgubbe. Med kristyr på, för det är rätt sött men faktiskt förvånansvärt gott.

Jag letade efter deras läsk med smak av julskinka, men den hittade jag inte. Bara pepparkaksgubbe och Christmas Cocoa samt en presentförpackning med fyra olika läsker med smaker av olika pajer: blåbärspaj, rabarberpaj och så tror jag det var någon med vanilj och kanske citronmarängpaj. Jag vågade inte köpa för jag var rädd att inte orka bära allt hem. Det gjorde jag knappt ändå.

I plaströret till höger ligger potatischips av samma typ som Pringles, alltså extruderade likformiga saker. Dessa var friterade i solrosolja, vilket inte märktes ett dugg på smaken.

Ja, mina vänner, det där var min lunch. Nu ska jag lägga mig på sängen och blunda en liten stund innan jag stryker nästa skjorta och ger mig ut för att nätverka.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.