…förutom allt det vanliga, är ännu ett besök på vårdinrättning med Legolas. Denna gång för allergitest. Håhåjaja.
En dyster dag
Dagens utfärd till Västergötland är avklarad. och det är väl det bästa – att den är avklarad.
Vi gav oss iväg strax efter tio. Själv hade jag beväpnat mig med en hög av två veckors oöppnad post och tillbringade därför större delen av ditresan i baksätet, svagt illamående, sprättandes kuvert och bläddrandes i papper.
I Skövde hade jag gått igenom högen. Två timmar efter avfärd. Lunchdags, men utanför bilrutan var allt bara en gråmulen, novembersur söndageftermiddag. Totalkänslan var ganska beige.
Och känslan av att komma in i huset var ekande tom. Personen som bodde där var så varm, omtänksam, klok, finurlig och full av humor. Nu är det bara tomt. Och dystert.
Jag hade lovat att köra hem, men vi hade nog inte hunnit mer än tio minuter förrän det började klippa i mina ögonlock. Hela vägen väntade jag på att piggna till, men när det var en halvtimma kvar hem vågade jag inte köra längre. IT-mamman fick ta över, jag satte mig i baksätet.
Tio minuter senare vaknade jag med ett ryck av IT-mammans röst från framsätet:
“Sover du?”
Det har sannerligen varit en underlig dag.
Dagens uppdrag
Att åka till huset som tillhört en omtyckt men numera bortgången släkting. Göra vår del av arbetet med att se till så huset blir klart för någon annan att flytta in i.
Det känns underligt. Vi har varit där ganska mycket, haft roligt och trevligt. Idag kanske blir sista gången jag sätter min fot där.
Livet går vidare, såklart. Men ändå…