Jag började skriva en kommentar på Lottens blogg, eftersom hon idag skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen namn som slutar på -y. Dessa namn har en stor betydelse i mitt liv, och nu ska jag förklara varför.

Lotten får ursäkta att det inte blev någon kommentar – den kommer här istället:

Min morfar Harry införde traditionen och gav sina söner namnen Ronny och Jimmy. Som i sin tur gav sina söner namnen Tony och Sonny.

Min mor gifte sig med Conny, men var i övrigt måttligt förtjust i y-namn. Så när hon for för att sätta mig till världen var det redan bestämt: Joakim skulle jag heta. Det hade hon och Conny bestämt.

Väl framme på Kungälvs lasarett visade det sig att det fanns inte mindre än tre andra gossebarn på BB-avdelningen som alla fått namnet Joakim.

Detta gick ju inte, insåg mina föräldrar. Pappa Conny var en handlingens namn och slog på måfå upp en sida i telefonkatalogen och satte fingret på ett namn.

Stellan.

Päronen kände någon trevlig person som hade detta tämligen ovanliga namn, och så fick det bli.

Men ödet ville ändå att jag skulle ha ett -y på slutet. Därför försåg mer eller mindre välmenta vänner mig med smeknamnet Stanley. Det satte sig så till den milda grad att jag under min svensexa tvingades spela huvudrollen i rockdokumentären om Stanley and the Wrecked Cars.

Så nu vet ni det: mitt namn är Stanley. Och mina söner heter inte alls Magic och Legolas, utan något helt annat. Dock utan -y på slutet. De heter inte ens Glenn, faktiskt, trots att vi inte har mer än några mil te Jôtet…

Emma Clarke är tjejen som talat in de där ljudmeddelanden som spelas upp i Londons tunnelbana. Emmas röst är så förförisk att hon kallas “Marilyn of the Underground.”

Men nu är det slut med det. Emma har fått kicken. Den utlösande faktorn var en handfull skämtmeddelanden hon spelat in och lagt ut på sin webbplats. Ett litet PR-trick för att skapa uppmärksamhet kring Emmas företag, som sysslar med just så kallade voice overs, alltså inläsning av olika röstmeddelanden.

“För att komma till komposthögen, tryck ett. För att komma till latrintunnan, tryck två. För att komma till…”

Ja, ni fattar.

Emma Clarkes skämtmeddelanden gick på temat amerikanska turister pratar för högt, vill mannen i rött – som låtsas läsa tidningen – sluta titta på den där kvinnans bröst och så vidare.

Här borde jag länka till Emmas hemsida så att du kan få lyssna, men den har kraschat på grund av överbelastning. Jag har dock hittat filerna på ett annat ställe. Lyssna och njut.

Till och med höjdarna på Londons lokaltrafik medger att Emmas meddelanden var rätt kul, och säger att anledningen till att hon fick sparken snarare var att hon uttalat sig negativt om företaget i media.

På detta svarar Emma att hon blivit brutalt felciterad, och att det hon egentligen menade var att det skulle vara fruktansvärt för henne att åka i tunnelbanan och höra sin egen röst och se folks reaktioner på den.

Be that as it may. En höjdare på tunnelbanebolaget har i alla fall haft den goda smaken att skoja tillbaka, och säger så här i ett uttalande:

“Londons tunnelbana måste tyvärr meddela att vi har stora förseningar vad gäller nya kontrakt för fröken Clarke.”