En liten gräddspaning

Julen närmar sig med stormsteg.

Det märks på många sätt. Frostnupen morgonpromenad, och häromdagen kom första laddningen med glöggprover.

Mitt i allt detta lanseras förstås nya produkter även i mathyllan. Bland annat Arlas senaste innovation, som du kan se på bilden till höger.

Nu gillar jag visserligen enkla och smarta idéer. Grädde gillar jag också – jag äter det till frukost varje dag. Men de här produkterna gör mig konfunderad.

För det första: Jag gillar inte tanken på tillsatt smak av jordgubb eller choklad. Det gör mig olustig till mods, men ok: jag förstår att det kan och bör finnas efterfrågan på en sådan produkt.

Min andra invändning är av det tyngre slaget. Vispgrädde med 27 procents fett? Det förstår jag överhuvudtaget inte. Jag trodde vi hade lämnat fettfobin bakom oss. Och alldeles oavsett vad vi anser om fettets farlighet: det här är en njutningsprodukt, som knappats kommer att konsumeras till vardags. Det finns ingen som helst anledning att mixtra med den för att få ned fetthalten på det sättet.

Och jag blir extra betänksam eftersom den faktiskt kallas vispgrädde. Kommer den att tjockna när man vispar? Det är ju inte alltid självklart att vispgrädde går att vispa, tyvärr. Och om den nu faktiskt tjocknar, hur går det till rent kemiskt?

Frågorna hopar sig. Och så här framåt halv sex en fredag lär det bli svårt att gräva fram svaren.

Glassmatematik

Idag fyller Lilla Larsson sex år. Fantastisk ålder, och det var en underbar känsla att se hennes strålande ansikte när vi väckte henne med donuts och presenter imorse.

När man fyller år är det brukligt att man har med sig något till klassen, och eftersom Lilla Larsson har en klasskompis som är laktosintolerant, så blir det Piggelin. Det var följaktligen en av punkterna på min inköpsrunda på Ica igår, och det var också det som sådde fröet till just detta blogginlägg.

För när jag stod där vid glassdisken, hamnade jag i ett litet dilemma. Multipacken med Piggelin innehåller 15 glassar. Jag behövde 22, det vill säga ungefär 1,5 paket. Kanske skulle köpa ett paket och sju lösa Piggelin?

Nu blir det lite jobbigt för mig här, eftersom jag ofta och högljutt brukar predika att vi inte bör fixera oss för mycket vid vad maten kostar. Men nu handlar det ju inte om kvalitetsaspekten, utan enbart och endast om ett glassmatematiskt räkneexempel med helt identiska Piggelinglassar.

Utan att fundera så mycket mer på saken, knatade jag runt den långa frysdisken för att kolla styckpriset på Piggelin. Sex kronor, jag behöver sju stycken, det blir 42 kronor…

Ungefär i den här fasen börjar min hjärna vakna till liv. Multipacken med 15 glassar kostade ju 31 kronor – för 15 stycken! Två kronor per Piggelin.

Att glass är en produkt med höga marginaler har jag vetat i många år. Men det här gör mig oerhört splittrad. Som konsument och trebarnspappa blir jag irriterad, men som företagare (med ett närmast absurt intresse för livsmedelsprodukter samt hur dessa markndsförs och prissätts) blir jag nästan stum av beundran.

GB har lyckats med ett riktigt indiskt reptrick här. Piggelin har en bergfast position i svenskarnas medvetande som “den billiga glassen.” Ändå visar ju siffrorna ovan med all önskvärd tydlighet att marginalen på en Piggelin för sex kronor är minst fyra kronor. Eller 200 procent, om vi räknar med ett inköpspris på två kronor.

Det skulle i så fall innebära att 15-packen säljs helt utan vinst. Det tror jag knappast.

Intressant matematik, eller hur? Som bonus får vi en annan spännande liten övning, nämligen att se om GB eller moderbolaget Unilever snappar upp min lilla spaning och har någon kommentar.

Bra trick för att slippa sälja

Om man vill vara säker på att sälja sin nylanserade produkt som ingen sett förut, ska sätta den högst upp på butikshyllans gavel. Det är en av de allra bästa platserna i butiken. Att få sin produkt placerad där kan öka försäljningen med många sköna procent. Anledningen är förstås att de flesta konsumenter passerar här och kan lockas att plocka åt sig produkten ifråga – särskilt om den exponeras på ett tydligt och lockande sätt.

Men om man vill sätta upp en produkt där, och se till att den inte säljer, hur gör man då? Jo, då gör man såhär:

Man sätter enbart ut kilopriset, 152 kr, på prislappen.

För säkerhets skull skriver man “350 gram” på hyllkantsetiketten, trots att ingen av förpackningarna innehåller med än max 300 gram.

Passerande konsumenter ser nu att det står en ny produkt från Kronfågel i hyllan, och kan också utan ansträngning uppfatta ordet “Deli” samt att det i förpackningen finns två portioner.

För 152 kronor. Eller?

Nej, men priset är i princip omöjligt att räkna ut om man inte orkar kicka igång mobiltelefonens inbyggda miniräknare. Inte ens om konsumenten heter Stellan och hyser en patologisk nyfikenhet på allt nytt i matbutiken, kommer produkten att hamna i vagnen.

Jag läste faktiskt om den här produkten häromdagen och tänkte: “Den måste vi testa.”

Men jag blev så sur över den korkade skyltningen att jag struntade i det. Och inte heller hittade jag någon anställd att ösa ovett över. Dubbeldåligt.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.