Legolas är på kalas.

IT-mamman och Magic är ute på vift nånstans.

Jag är med andra ord ensam hemma med Lilla Larsson, vars näsa behöver torkas en gång i kvarten. Hon verkar dock vara feberfri och är i övrigt pigg som en pelikan. Studsar runt i sin Snövitklänning medan munnen pladdrar oavbrutet om olika saker i den pågående leken.

Förutom gullungens näsa behöver följande åtgärdas: 

• Tvättmaskinen har gått in på upploppet. Just nu en laddning med textilier som nedsolkades under gårdagens incident i Säffle (läs föregående inlägg om du inte fattar). Strax redo för tömning.
• En dånande brasa brinner i kaminen. Behöver strax mera ved.
• Diskmaskinen är urplockad och redo att fyllas.
• Tre jätteväskor fyllda med kläder, lakan och handdukar väntar på att få sig en omgång i tvättmaskinen.
• Femtielva kassar fyllda med andra attiraljer ska packas upp.
• Takboxen ska tömmas, tvättas och återbördas till Banktjänstekvinnan och Mr. Racing.
• Bilen ska tvättas.
• I min mejlbox ligger 89 meddelanden, som samtliga kräver någon form av åtgärd.
• Familjen behöver mat.
• Kylskåp och frys ekar ganska tomma.

En helt vanlig dag i residenset. Suck.

Var ska jag börja?

Jag tror jag tar en kopp kaffe.

Efter en heldag i bilen är familjen nu tillbaka i residenset. Det har varit en intensiv vecka, som avslutats med en evighetslång roadtrip genom Dalarna, Värmland, Dalsland och Bohuslän, där det känns som vi tagit kisspaus ungefär var tionde meter. Lilla Larsson uppvisade åksjuketendenser redan efter några mil, men när vi tagit oss förbi Grums böjade jag lugna mig.

Det kanske skulle gå vägen.

Det gjorde det inte.

Strax innan bron genom Säffle lade hon en rejäl karta. Matade Ulrik, som man också kallar det. Företeelsen har många namn, men är aldrig – säger allddrrigg – kul.

Dessförinnan hann jag själv med ett helt ofattbart hjärnsläpp. Vid ett av de otaliga stoppen på grund av “jaekissnöödi”, lyckades jag stanna bilen och kliva ur utan att dra handbromsen. Inte heller låg växeln i, så bilen började rulla rakt ut mot vägen innan vi hann få stopp på den.

Då fick jag blodsmak i munnen.

Men trots dessa incidenter är vi nu lyckligt hemma. Hur kul det än är (vid det här laget har ni nog fattat att jag älskar att åka skidor) så är det ändå skönt att komma hem.

Dessutom har denna hemkomst medfört ett smärre paradigmskifte. Tror jag, i alla fall. Vår numera tolvårige son (han fyllde i veckan) fick ett par högtalare till sin dator i present. För honom, liksom många andra i hans generation, är datorn den huvudsakliga musikmaskinen i hemmet.

Så nu dunkar det rejält. Magic har visserligen inte fyllt tretton än, men i många avseenden är han redan en tonåring.

Och nu kan man höra det. Tydligt. Dunkande finsk hårdrock. Hela vägen upp till oss gamlingar.

passa dig, pärsson

Originally uploaded by stellan.lofving

Här kommer lilla larsson!