Efter en heldag i bilen är familjen nu tillbaka i residenset. Det har varit en intensiv vecka, som avslutats med en evighetslång roadtrip genom Dalarna, Värmland, Dalsland och Bohuslän, där det känns som vi tagit kisspaus ungefär var tionde meter. Lilla Larsson uppvisade åksjuketendenser redan efter några mil, men när vi tagit oss förbi Grums böjade jag lugna mig.
Det kanske skulle gå vägen.
Det gjorde det inte.
Strax innan bron genom Säffle lade hon en rejäl karta. Matade Ulrik, som man också kallar det. Företeelsen har många namn, men är aldrig – säger allddrrigg – kul.
Dessförinnan hann jag själv med ett helt ofattbart hjärnsläpp. Vid ett av de otaliga stoppen på grund av “jaekissnöödi”, lyckades jag stanna bilen och kliva ur utan att dra handbromsen. Inte heller låg växeln i, så bilen började rulla rakt ut mot vägen innan vi hann få stopp på den.
Då fick jag blodsmak i munnen.
Men trots dessa incidenter är vi nu lyckligt hemma. Hur kul det än är (vid det här laget har ni nog fattat att jag älskar att åka skidor) så är det ändå skönt att komma hem.
Dessutom har denna hemkomst medfört ett smärre paradigmskifte. Tror jag, i alla fall. Vår numera tolvårige son (han fyllde i veckan) fick ett par högtalare till sin dator i present. För honom, liksom många andra i hans generation, är datorn den huvudsakliga musikmaskinen i hemmet.
Så nu dunkar det rejält. Magic har visserligen inte fyllt tretton än, men i många avseenden är han redan en tonåring.
Och nu kan man höra det. Tydligt. Dunkande finsk hårdrock. Hela vägen upp till oss gamlingar.