Bara så du vet

Nu har EU bestämt att även Pizza Napoletana ska vara en sån där produkt med geografiskt skydd. På samma sätt som parmaskinkan måste komma från Parma, så måste en Pizza Napoletana vara från Neapel. 

Och det räcker inte med det: reglerna för en Napoletana är rigorösa. Bland annat får den inte vara bredare än 35 centimeter, och inte tjockare än två. I fyllningen får ingå max 100 gram tomater, helst av sorten Marzano. Och de ska läggas i ett spiralmönster. Enligt National Geographic tar det längre tid att läsa reglerna, än att äta upp själva pizzan. 

Bara så du vet, som sagt. 

Nästa gång du beställer ditt dasslock från den kurdiske (sätt in valfri – dock ej italiensk – nationalitet) mannen som driver sjappet på hörnet, kanske du ska testa en Napoletana? Bara för att kolla om den uppfyller EU:s regler, liksom. 

Och att den kommer från Neapel, förstås.

Asså, detta med statistik

… det är ju helt förhäxande. Nu har jag laddat ned statistikverktyget Woopras klient till min dator, och nu sitter jag här och nördar mig. Kollar hur många besökare jag haft idag, hur många som är nya (12 procent fler än igår – tjohooo!) och hur folk hittar hit. 

Och det är som vanligt halvt obegripliga grejer. 

“kurt på tappen lyssna” (Nej, för allt i världen. Gör inte det.)

“behöver man salt” (Självklart. Ingen kan leva utan salt. Särskilt inte utan salt.se. Hehe.)

“stellan mcdonalds facebook” (Ouch. Den tog, kan jag säga.)

Dansar med kalvar – nu med bild!

Idag har jag varit i Göteborg och Herrljunga. Jag har hängt på jordbruksminister Eskil Erlandsson som en igel. I Göteborg käkade vi kyckling med sesamfrön och aioli, i Herrljunga drack vi kaffe och åt kalvdans. 

Kalvdans? Någon undrar, misstänker jag. Alla är ju inte, som jag, uppvuxna på bonnvischan. 

Så här ser den ut, i alla fall: 

Eller så här: 

Jag kan börja med att avslöja att det i vissa delar av landet heter råmjölkspannkaka. Och då har ni en viktig ledtråd. Kalvdans görs alltså av råmjölk, den första mjölken som en ko ger efter att den kalvat. Fast inte den allra första, för den behöver verkligen kalven. Men sedan fortsätter kon att ge råmjölk ett par dagar, och den klarar sig kalven utan. Normalt sett häller bönderna ut den. 

Eller gör kalvdans, som egentligen bara är råmjölk med lite kryddor, exempelvis socker, kanel och kardemumma, som sedan bakas i ugnen. Eftersom den är så proteinrik, så stelnar den av värmen, och det är också därför som den inte kan skickas till mejeriet. Den skulle sabba hela systemet när mjölken pastöriseras. 

Minister Eskil – och jag och en bunt andra journalister – besökte under eftermiddagen ett kul litet företag i Herrljunga som heter Kullings Kalvdans. Företaget har lyckats med konstycket att skapa en halvindustriell tillverkning av kalvdans, och de har gjort stor succé på bland annat stjärnkrogen Fond i Göteborg. 

Efter att ha käkat deras kalvdans – med rabarbersylt – förstår jag varför. Den var sammetslen, frisk och precis lagom söt. Och nu måste jag förstås erkänna att jag som barn sällan åt kalvdans, eftersom jag tyckte det var lite läskigt.

Sorry Morsan, men detta var liksom inte alls samma sak.

Damerna i Herrljunga har gjort det läskiga dallret till en riktig delikatess. Jag skulle kunna skrivit länge om detta, och borde förstås göra mig omaket att slänga upp en bild. Men jag har varken ork eller tid just nu. På lördag ska vi ordna bröllopsfest för ett par grannar, och nu måste jag fixa ett litet alllsångshäfte.

Jopp-hej-di-hej-di-hej-då, skulle man kunna säga. Så jag gör väl det.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.