Imorgon öppnar bokmässan. Och vad passar då bättre än att Stellan bjuder på sina subjektiva synpunkter avseende en bok som lanseras i samband med nämnda mässa?

Och vad passar väl bättre än att denna bok är en bok av Göteborgs krogkung – självaste Leif Mannerström?

Nä, just det. 

Mannerströms Skaldjur heter boken, och det är en klockren varudeklaration. Boken är nämligen lika bastant som krögaren själv, och till brädden fylld med recept där musslan, räkan, krabban, hummern, ostronet och kräftan spelar huvudrollen. 

Boken inleds med en anekdot om hur Mannerström själv, som mycket ung kökspojke på 50-talet fick servera en korg med skaldjur till självaste Sophia Loren. Och hur bilden på den glädjestrålande sexsymbolen kablades ut över världen – mest på grund av att Sophia Loren inte rakat sina armhålor. 

På samma sätt inleds varje recept med en kort liten snutt där Mannerström berättar något om råvaran eller rätten, ibland på ett riktigt underhållande vis. Mängden recept och överdådiga bilder kan göra en lite matt, men samtidigt blir man väldigt sugen när man läser recepten, som sträcker sig från en enkel omelett eller toast till mer komplicerade grejer som sushi och skaldjursaladåber. 

Det är en pampig och vacker bok, min största invändning är egentligen att texterna borde redigerats betydligt mer. Enkla knep som att byta ut 95 procent av bokens hundratals utropstecken mot de punkter som borde stått där, hade gjort susen. Det slarviga språket drar faktiskt ned intrycket en hel del, men för den sakens skull avstår jag inte från att rekommendera boken. 

Ett litet förbehåll till har jag dock, och det består av prislappen, som enligt förlaget Prisma rekommenderas ligga på cirka 400 kronor. Det är lite väl häftigt, om man frågar mig.

Trots att SJ sölar vid ankomsten till Jôtet, hinner jag in på Pressbyrån och köpa en apelsin-Pucko.
Korkar upp.
Går mot bussen.
Tar en klunk.
Stannar upp.
Tittar på flaskan.
Jag är helt övertygad om att jag tagit fel flaska i brådskan, för detta smakar exakt som vanlig Pucko. Men nej – etiketten är mönstrad som ett apelsinskal.
Bussen ska strax gå. Jag sveper resten och då, plötsligt, känner jag en svag antydan till apelsinsmak.
Jag börjar nästan undra om Arla sneglat på det klassiska receptet till finsk fruktbål: fyra helor Koskenkorva och ett stänk citron…

Res biljettlöst – pah. Hur lätt är det?

“Vau ei ditta?”, frågar konduktören, vars dialekt lätt avslöjar att han stammar från nordöstra Skåne nånstans. Typ Kristianstad.

Han tittar på min utskrift av bokningen, och frågar sedan efter mitt “prajo-kårrt.” Som jag såklart inte har med mig. Han muttrar något om att han måste ringa ett onödigt samtal, och lommar vidare. 

Så var det med det. Men nu var det ju kändisar det skulle handla om. Och dagens skörd består av… ta-daa: Metalls ordförande, Göran Johnsson (som också är från Kristianstad-trakten, tror jag.)

Vi möts på herrtoan under centralen, han kommer ut, jag går in. Och uträttar följaktligen minna behov på samma toalett som självaste Göran J. Stort. (Ooops! Där gick ironi-larmet igen.)

Nästa kändis möter jag på perrongen utanför tåget jag ska med hem till Göteborg. Fast nu talar vi om en annan typ av kändis, det vill säga Kapten Rödskägg, en skön snubbe som jag känt i mer än 20 år, men sällan träffar nuförtiden. Han hade en av sina söta döttrar med sig, vi hann byta några ord om livet innan jag var tvungen att hoppa på Spex 2000. 

Vi hade mycket kul en gång i tiden, Kapten Rödskägg och jag. Fancy that – där sitter han på perrongen. Vi har inte träffats på fem år och snubblar över varann i Sveriges folkrikaste stad. 

“Vi får träffas snart igen!”, ropar han när jag hoppar på tåget. Humor har han alltid haft. 

“Absolut! Du kan väl höra av dig när du är i Stockholm nästa gång!”, ropar jag tillbaka. För jag är ju också en kul kille. 

Sedan skiljs våra vägar, och ingen vet när vi ses igen.