Jag avslutade ju förra inlägget med värsta cliffhangern (yeah, right) om något spännande som kanske händer 2009. 

Eftersom jag förstår att du nu gått och hoppat av nyfikenhet halva dagen (yeah, right), tänkte jag att det kanske är dags att avslöja vad jag snackar om. 

Nämligen detta: 

Den amerikanska brutalgigantkedjan Wal-Mart. Världens största företag – yes box. 

Och nu funderar denna enorma jätte på att etablera sig här: 

Köpcentret Östra Birsta – i Sundsvall! 

Du tvivlar? Jag förstår dig. Men Dagens Handel verkar rätt säkert på sin sak. 

Om detta är sant  – om, alltså – så är det förstås väldigt spännande. Fast jag kan inte låta bli att dra på munnen åt signaturen Berkaby, som kommenterat artikeln på följande sätt: 

Skulle ni inte ha velat vara med när de tog beslutet? “Boys, we need to move into Sweden. Let’s try somewhere in the middle.”

Jo, Berkaboy. Jag hade gärna varit en fluga på väggen i styrelserummet där i Louisville, Kentucky Bentonville, Arkansas, där alla viktiga beslut tas. (Och dit alla som vill sälja något till Wal-Mart måste åka.)

Och sen har man ju den där andra grejen som gnager i bakhuvudet: tänkte de sig egentligen inte att öppna något på kontinenten. In that country with the mountains, where everybody goes skiing – Swe… no, Swizterland?

Du har knappast missat det. Jag har skrivit om det flera gånger: kedjorna som helt sonika plockar bort vissa produkter om man inte kan enas om priset med leverantören. Senast gällde det Scan, som inte kunde komma överens med Coop. Dessförinnan var det Felix ketchup, och Kellogg’s Cornflakes, Coca-Cola och fler med dem. 

Jag har funderat en del på detta, och undrar om det egentligen är lagligt att göra på det där sättet. Det finns ju något som kallas missbruk av dominerande ställning, och det känns som om det är exakt det som Ica, Coop och Axfood sysslar med i detta fallet. 

Nu är jag ingen jurist, men jag vet ju att det finns företag som stämts för liknande saker, exempelvis klädföretaget Levi’s som under sin storhetstid vägrade leverera till de butiker som sålde 501:orna för billigt. 

Nåväl, nu undrar du varför inte Scan, Kellogg’s eller Coca-Cola stämmer Ica och de andra när de bråkar på detta sätt? See you in court, sen är saken klar, liksom. 

Men så fungerar det förstås inte. Den som lever på att sälja frukostflingor till svenska folket KAN inte dra Ica inför domstol. För Ica sitter på halva marknaden, och ingen försäljningschef – hur kaxig hon eller han än är – kan förmå sig att göra detta. Coop och Axfood står för ungefär en femtedel vardera, det känns inte heller så fiffigt. 

Försäljningschefen tröstar sig istället med att kunden kommer tillbaka, för det gör den alltid. I det långa loppet måste det finnas riktig Coca-Cola i butiken, att bara erbjuda kunderna Eldorado-läsk duger inte. 

Personligen tycker jag att det här fenomenet är ett tydligt tecken på att den svenska dagligvarumarknaden inte fungerar optimalt. Vi har ett urstarkt oligopl med tre-fyra stora företag som kontrollerar hela marknaden, och de kan genom avlistningen (så kallas den här åtgärden på bransch-lingo) tvinga de flesta leverantörer på knä. Hade det varit bättre konkurrens och fler kedjor på marknaden, hade det sett annorlunda ut. 

Men det händer ju saker, och under nästa år kanske det händer något väldigt spännande. Fast det ska jag inte skriva om nu – vill du veta mer om det får du komma tillbaka…

Blev just uppringd av en säljare från Eniro. Jag kunde se henne framför mig nästan, i gula kläder och med en liten luva på huvudet. 

“Vi vet var!”

Nä, det sa hon aldrig. Däremot berättade hon att det numera kostar 595 kronor att överhuvudtaget finnas med i Eniros kataloger och databas på nätet. Det är visserligen inte mycket pengar. Men för att finnas med i en telefonkatalog som ingen vill ha och ingen läser, eller på en rörig sajt där man inget hittar, så är det ren och skär stöld. Jag tackade nej, som en ren principsak. 

Säljaren var mycket duktig, pedagogisk, tålmodig och svarade artigt på alla mina frågor. Själv försökte jag, på ett så trevligt sätt jag kunde, förklara att det är uteslutet för mig att betala för att finnas med hos Eniro, eftersom jag vet att ingen av mina abonnenter letat upp mig den vägen. 

Men allvarligt talat: detta måste vara det största strategiska misstaget i Eniros historia. Jag har inget emot att betala för saker på nätet – tvärtom, jag lever ju på att ta betalt för saker på nätet! Men Eniro marknadsför sig som en söktjänst. Supersök, till och med. Att ta betalt av de som vill finnas med där,och därmed begränsa indexeringen och sökresultaten till de betalningsvilliga, måste vara kommersiellt självmord på längre sikt. 

Hitta.se har kört om Eniro för länge sedan, och Eniros 595 kronor är förmodligen det som permanent placerar bolaget under nedflyttningsstrecket. 

Tack för ordet, kamrater.