Res biljettlöst – pah. Hur lätt är det?
“Vau ei ditta?”, frågar konduktören, vars dialekt lätt avslöjar att han stammar från nordöstra Skåne nånstans. Typ Kristianstad.
Han tittar på min utskrift av bokningen, och frågar sedan efter mitt “prajo-kårrt.” Som jag såklart inte har med mig. Han muttrar något om att han måste ringa ett onödigt samtal, och lommar vidare.
Så var det med det. Men nu var det ju kändisar det skulle handla om. Och dagens skörd består av… ta-daa: Metalls ordförande, Göran Johnsson (som också är från Kristianstad-trakten, tror jag.)
Vi möts på herrtoan under centralen, han kommer ut, jag går in. Och uträttar följaktligen minna behov på samma toalett som självaste Göran J. Stort. (Ooops! Där gick ironi-larmet igen.)
Nästa kändis möter jag på perrongen utanför tåget jag ska med hem till Göteborg. Fast nu talar vi om en annan typ av kändis, det vill säga Kapten Rödskägg, en skön snubbe som jag känt i mer än 20 år, men sällan träffar nuförtiden. Han hade en av sina söta döttrar med sig, vi hann byta några ord om livet innan jag var tvungen att hoppa på Spex 2000.
Vi hade mycket kul en gång i tiden, Kapten Rödskägg och jag. Fancy that – där sitter han på perrongen. Vi har inte träffats på fem år och snubblar över varann i Sveriges folkrikaste stad.
“Vi får träffas snart igen!”, ropar han när jag hoppar på tåget. Humor har han alltid haft.
“Absolut! Du kan väl höra av dig när du är i Stockholm nästa gång!”, ropar jag tillbaka. För jag är ju också en kul kille.
Sedan skiljs våra vägar, och ingen vet när vi ses igen.
och när skall man få bjuda dig på middag i vårt enkla käll?? hör av dig nästa gång du är i Sveriges bakhål. denna gång var jag på resa…as usual…
Det vore en stor ära, käre vän. Det lär bli fler tillfällen, definitivt.