Louise häpnar – det gör inte jag

Louise Ungerth på Konsumentföreningen Stockholm driver en utmärkt blogg, som jag tycker du bör hålla koll på. Hon är påläst och kunnig, men olikt många andra inom konsumentrörelsen är hon samtidigt pragmatisk och har förståelse för ekonomiska realiteter i alla led av kedjan.

I det här blogginlägget skriver Louise om en fråga som jag tjafsat om sen förra årtusendet: priserna på maten i Sverige. Jämförelsen med priserna från 1993 talar för sig själv. Tittar vi samtidigt på vad som hänt i livsmedelssektorn under den här perioden – BSE, svininfluensa och köttfärsskandaler, bara för att nämna några exempel – så tycker vi ser tydligt vad som håller på att hända. Vi pressar och stressar våra matpriser på ett absurt sätt, och i utbyte får vi allt sämre varor som producerats under allt uslare villkor för både människor, djur och natur.

Om matpriserna inte förändrats sedan 1993, samtidigt som lönerna kanske dubblats, då kanske vi kan börja fundera på om det inte är dags att tänka i lite andra banor.

Göteborgs knasigaste krögare – eller?

Den här historien är helt makalös, faktiskt. Rent spontant tycker jag att krögaren ifråga verkar ha en skruv lös. Samtidigt har han förstås helt rätt. Det ÄR vanvett att slänga så mycket mat som vi gör i vårt land idag. Men att neka efterrätt om man inte käkat upp på tallriken – den förmånen borde väl ändå vara lite exklusiv för föräldrar med barn som krånglar vid matbordet?

Sen är det förstås en fråga som gnager en bit bak i huvudet: är krögarens verkliga motiv omsorg om miljön eller om den egna ekonomin? Det förtäljer inte historien.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.