Louise Ungerth på Konsumentföreningen Stockholm driver en utmärkt blogg, som jag tycker du bör hålla koll på. Hon är påläst och kunnig, men olikt många andra inom konsumentrörelsen är hon samtidigt pragmatisk och har förståelse för ekonomiska realiteter i alla led av kedjan.
I det här blogginlägget skriver Louise om en fråga som jag tjafsat om sen förra årtusendet: priserna på maten i Sverige. Jämförelsen med priserna från 1993 talar för sig själv. Tittar vi samtidigt på vad som hänt i livsmedelssektorn under den här perioden – BSE, svininfluensa och köttfärsskandaler, bara för att nämna några exempel – så tycker vi ser tydligt vad som håller på att hända. Vi pressar och stressar våra matpriser på ett absurt sätt, och i utbyte får vi allt sämre varor som producerats under allt uslare villkor för både människor, djur och natur.
Om matpriserna inte förändrats sedan 1993, samtidigt som lönerna kanske dubblats, då kanske vi kan börja fundera på om det inte är dags att tänka i lite andra banor.
Exakt på pricken! Fick en del kritik när jag påpekade det i GP för ett tag sedan, http://www.gp.se/konsument/1.588415–mat-ar-for-billigt-?m=print . Upplever dock att delar av branschen faktiskt försöker ändra fokus och längtar bort från “pris, pris, pris”-diskussionen.
Jag hoppas du har rätt, Anna. Och jag tror i alla fall att det finns mer ambition nu är för… säg fem-tio år sedan. När Lidl dök upp blev alltihop en smula infekterat.
Livsmedelskedjorna agerar i vår marknadsekonomi på lika villkor. Köparen har alltid makten! För att trenden överhuvudtaget skall påverkas måste konsumenten få djup oro för kommande generationers matkvalitet. Hur skall det gå till när agronomer och lantmästare – som skall försvara matkvaliteten – samtidigt proklamerar konstgödsel och genmodifiering som nödvändigheter i jordbruket.