Det skulle föreställa lite ironi, men det finns samtidigt ett litet korn av allvar i rubriken. För varje gång jag blir såhär förkyld, undrar jag: hur skulle jag klarat mig utan mina droger? 

Jag har två bästisar:

1. Rinexin, som är en tablett som får svullnaden iu bihålorna att gå ned, så man kan andas. Receptbelagt, men jag brukar kunna ringa till vårdcentralen och få ett recept utskrivet. Just nu snyltar jag dock på Magics recept, han råkar nämligen ha ärvt mina underdimensionerade bihålor. 
2. Lemsip Max, ett pulver med paracetamol och lite annat smått och gott som får en på benen även när man känner sig svimfärdig av yrsel. Den säljs inte längre på Apoteket, så jag brukar köpa på mig så mycket jag vågar när jag är utomlands. Just nu köra jag på en laddning från vår Englandsresa förra sommaren. Den börjar ta slut, och bäst före-datumet är passerat. Idag öppnade jag en påse och såg att det vanligtvis gula pulvret var brunrött och klumpigt. När jag blandade det i vattnet, luktade det och smakade konstigt, så jag hällde ut alltihop och tog en ny påse. 

Slutsats: jag måste snart åka till England igen…

Vid elvatiden igår kväll, när jag gick runt och plockade in diverse lösa föremål i väntan på stormen, tänkte jag för mig själv: 

“Det kommer inte att bli nån storm. Det blir det aldrig när jag går och fixar på det här viset.”

Och jag hade rätt. Om jag fattar gp.se:s rapportering rätt, så blåste det rejält ute på havet, medan det värsta bedarrade innan det nådde land. Och jag märkte i alla fall ingenting. 

Däremot känner jag att jag nog fått ett smärre återfall i förkylningsflunsan. Inte konstigt efter vinterbad och nattliga trädgårdspromenader.

SMHI har utfärdat vädervarning klass 2 till inatt. Upp till 26 sekundmeter. Klass 2 beskrivs såhär på institutets hemsida:

Väderutveckling väntas som kan innebära fara för allmänheten, stora materiella skador och stora störningar i viktiga samhällsfunktioner. Allmänheten uppmanas att följa upp ny information på Internet, radio eller TV.

Så nu vet ni det. 

För att undvika att ännu en av mina båtar blir vindens rov (den förra blev mosad av orkanen Gudrun) så var analysen för dagen självklar: Stora Larsson måste upp på land.

Hade tänkt låna Direktörens båtkärra, men han var inte hemma och kärran stod inte på sin vanliga plats. Jag misstänker att han baxat upp sin pråm på den och ställt undan hela ekipaget för vintern. Istället har jag dragit upp min båt på land och vänt den upp och ned. 

Enda problemet var ju att den låg förtöjd på svaj, som det heter på sailor speak, det vill säga bunden vid en stolpe en bit ut i vattnet. 

En kort bit, brukar jag tycka en solig sommardag. 

Idag, när det är typ tre plus och blåser frisk vind, kändes det som en väldigt lång bit. Dessutom var det så högt vatten att stolpen knappt syntes. I vanliga fall brukar man knappt bli blöt om badbyxorna, idag räckte vattnet ända upp till armhålorna. Och det var kallt. Såpass att man inledningsvis bara andas stötvis. Små halvhysteriska puffar åker in och ut.  

Men efter en stund försvinner känseln så sakteliga, och då går det rätt bra. Och nu var jag inte ett dugg ironisk. 

Jag tror att jag ska sätta upp en grej på julens önskelista redan nu: en sån där våt- eller torrdräkt. Eller kanske ett par vadarbyxor. 

Om ni inte redan har köpt nåt, förstås.

😀