En av dagens arbetsuppgifter blir att plita ihop en liten artikel om MER, Marknadsetiska Rådets, senaste utlåtanden om sex olika reklamkampanjer som anmälts. Jag intresserar mig specifikt för OLW:s reklam med den trebente mannen, som du kanske sett i TV. 

Redan igår eftermiddag, när jag snabbskummade MER:s beslut, hajade jag till. För det är inte nog med att MER klandrar OLW:s reklam, de ger sig även på att recensera den. Och recensionen är inte nådig. Jag citerar: 

“…typexempel på sådan dålig smak och undermålig reklam som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för reklam och marknadsföring.”

Shit, Gun-Britt. Ord och inga visor, liksom. 

Och visst kan jag hålla med. Kampanjen är bland det uslaste jag sett på länge. Och att jag skriver det i min blogg är ganska naturligt, eftersom jag tycker det. Det är helt rätt forum. Men att MER levererar en sån käftsmäll i sitt uttalande, är inte OK. Det är helt fel forum, och det är fler än jag som tycker så. Vi har gott om smakpoliser i det här landet – jag är kanske en – men det är just därför som instanser som MER behövs. För att bedöma objektivt om reklamen överskrider de etiska gränser som finns föreskrivna i ICCC:s grundregler för reklam och marknadskommunikation. 

Det är, för att travestera MER:s eget uttalande, ett typexempel på ett uttalande som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för MER.

Jag kom ihåg att ställa av Toyota-San innan månadsskiftet. Det trodde jag aldrig. 

Där sparade jag 1300 spänn. *klappar mig själv på huvudet*

Mymlan skriver om namn, både på sin blogg och i en krönika. Det ger mig lite inspiration, eftersom jag själv är begåvad med ett rätt ovanligt namn. Stellan är inte så vanligt överhuvudtaget, och särskilt inte om man är född i slutet på 60-talet. 

Det har funnits perioder då jag tyckte att det var ett rätt kasst namn. Jag ville heta något fränare. Steve, Mike eller nåt i den stilen. 

Men idag är jag rätt nöjd med att vara Stellan. Det räcker med förnamnet, rätt ofta. 

Fast det kunde varit annorlunda, för planen var att jag skulle heta Joakim. Betydligt vanligare. Det fanns redan en unge på gården där vi bodde som hette Joakim, och när mamma låg på BB hörde hon flera andra som valt samma namn. Så det blev ändrade planer. 

Min pappa tog en telefonkatalog (Nån som minns? Som hitta.se, fast en bok, typ), öppnade en sida på måfå, blundade och satte ner ett finger. Det hamnade på nåt i stil med Lars-Göran, och morsan sa åt honom att sluta tramsa. Men farsan spanade lite till på raderna i katalogen och där hittade han mig. Stellan.