IT-mamman fyller som sagt år idag, och dagen till ära bestämde jag mig för att slänga ihop en tårta. Mitt sjävförtroende på tårtfronten är dock lite skralt, så jag började med en googling.
“enkel tårta”
Då hittade jag den här:
Superenkel och supergod! Lilla Larsson höll med även efter att ha smakat.
Följ länken till receptet och testa själv. Nästa gång ska jag testa med mosad banan mellan lagren – det kan bli ännu godare…
Sent igår kväll tumlade IT-mamman in efter sin lilla tripp till mässan Skolforum i Stockholm. Trött, men lycklig, tror jag är en bra sammanfattning. Eftersom hon fyller år idag, hade jag och barnen fixat några överraskningar, som vi gömt lite här och var i huset för att hala fram idag på morgonen.
Därför var min förvåning mycket stor när hon plötsligt gick och hämtade ett stor paket i hallen.
Till mig!
Kolla själv:
Den halvrisiga bilden från min webbkamera ger inte den fantastiska tavlan riktig rättvisa, men motivet är förstås en av mina stora idoler: David Coverdale, mannen bakom bandet Whitesnake och före detta sångare i legendariska Deep Purple.
Och upphovsmannen till konstverket är förstås rockkonstnärernas kung, bloggosfärens egen surprise box: Raz.
Det är inte första gången har överraskar mig. Och han har även utsatt andra för denna behandling.
Lovebombing, typ. Av den mest fantastiska sorten.
Tack, kompis!
Om du tycker att tavlan var snygg (och det gör du ju), men av någon anledning inte har David Coverdale som din husgud, så tveka ändå inte att höra med Raz. Han har gjort fenomenala porträtt av allt från Dolly Parton, Elvis och Johnny Cash till tunga grabbar från Metallica och Iron Maiden. Den perfekta julklappen till den där personen som har allt!
Själv funderar jag som bäst på min beställning. Vem ska få göra David sällskap på vardagsrumsväggen? Bono, kanske? Så blir det lite good cop, bad cop. Heaven and hell. Balans i tillvaron. 🙂
(Uppdatering: Kolla in fler av Raz tavlor här.)
Avslutade just ett telefonsamtal med min mamma. Vi har en skaplig relation, men hörs inte av så jätteofta. Och om vi hörs, så är det oftast jag som ringer.
När hon ringer, är det något viktigt.
Och så var det även denna gång. Att hon avslutade samtalet med att berätta att åskan slagit ned i hennes dator, vilken nästan börjat brinna, känns som en trivial bisak. Samtalet gällde egentligen något helt annat.
Min farfars syster. Faster D, som alltså är min pappas faster. Hon ligger på lasarettet, och är rätt illa däran. Enligt läkarna är det risk att…
…att hon dör, helt enkelt.
Det river upp en massa sand från botten av min själ. Jag har skrivit om detta här och här, men en snabbspolning lyder såhär: min pappa dog när jag var fyra, i en arbetsplatsolycka. Syrran var bara några månader. Farfar dog också i unga år. Kvar blev en ganska liten bit släkt på min pappas sida, där Faster D och hennes man Filatelisten var en ganska viktig bit. De fick aldrig egna barn, men på något sätt känner jag att de borde haft det. Båda två var kärleksfulla och intelligenta personer med stort engagemang som de nu istället öste över andra på en rad olika sätt. Bland annat genom att vara kontaktfamilj för de flyktingfamiljer som kom till Munkedal, där de bodde. Filatelisten var för övrigt en duktig fotograf, som tagit och framkallat bilden av mig här intill.
När nu Faster D blivit dålig, gör det mig dyster och melankolisk. Ännu en bit av mina rötter försvinner. Sist vi var och hälsade på henne, berättade hon så mycket om mina anfäder, saker jag inte hade en aning om. Då hade jag träffat henne vid bouppteckningen efter filatelisten, vilket var första gången på kanske… 30 år? Jag vet inte.
Jag blir sur och arg på mig själv. Man bara rusar framåt, i ett liv som är så proppfyllt av världsliga aktiviteter att man helt ignorerar det där andra. Man knuffar ned det så långt bak i sitt medvetande att det i praktiken inte finns, inte förrän någon drämmer till en i huvudet med en spikklubba. Och kanske fattar man det inte ens då, trots att det är detta som är verkligt viktigt, och också förgängligt. Om Faster D inte repar sig, och det verkar inte vara så bra odds på det, så har jag sumpat så mycket.
Och jag tänker inte bara för min egen del, utan även för hennes.
Alla dessa dagar, veckor och månader som hon suttit i sin ensamhet, med TV, radio och tidningar som enda sällskap. Hur svårt hade det varit för mig att ta bilen och köra en halvtimme? Dricka en kopp kaffe och prata en stund? Det var ju så roligt att träffa henne.
Men jag hade stuvat undan henne i ett skrymsle som jag inte ansett mig ha tid att besöka. Jag hade ju viktigare saker för mig, så det fick vänta.
Alldeles för länge.