Ett ledsamt telefonsamtal

Avslutade just ett telefonsamtal med min mamma. Vi har en skaplig relation, men hörs inte av så jätteofta. Och om vi hörs, så är det oftast jag som ringer. 

När hon ringer, är det något viktigt. 

Och så var det även denna gång. Att hon avslutade samtalet med att berätta att åskan slagit ned i hennes dator, vilken nästan börjat brinna, känns som en trivial bisak. Samtalet gällde egentligen något helt annat. 

Min farfars syster. Faster D, som alltså är min pappas faster. Hon ligger på lasarettet, och är rätt illa däran. Enligt läkarna är det risk att…

…att hon dör, helt enkelt. 

Det river upp en massa sand från botten av min själ. Jag har skrivit om detta här och här, men en snabbspolning lyder såhär: min pappa dog när jag var fyra, i en arbetsplatsolycka. Syrran var bara några månader. Farfar dog också i unga år. Kvar blev en ganska liten bit släkt på min pappas sida, där Faster D och hennes man Filatelisten var en ganska viktig bit. De fick aldrig egna barn, men på något sätt känner jag att de borde haft det. Båda två var kärleksfulla och intelligenta personer med stort engagemang som de nu istället öste över andra på en rad olika sätt. Bland annat genom att vara kontaktfamilj för de flyktingfamiljer som kom till Munkedal, där de bodde. Filatelisten var för övrigt en duktig fotograf, som tagit och framkallat bilden av mig här intill. 

När nu Faster D blivit dålig, gör det mig dyster och melankolisk. Ännu en bit av mina rötter försvinner. Sist vi var och hälsade på henne, berättade hon så mycket om mina anfäder, saker jag inte hade en aning om. Då hade jag träffat henne vid bouppteckningen efter filatelisten, vilket var första gången på kanske… 30 år? Jag vet inte. 

Jag blir sur och arg på mig själv. Man bara rusar framåt, i ett liv som är så proppfyllt av världsliga aktiviteter att man helt ignorerar det där andra. Man knuffar ned det så långt bak i sitt medvetande att det i praktiken inte finns, inte förrän någon drämmer till en i huvudet med en spikklubba. Och kanske fattar man det inte ens då, trots att det är detta som är verkligt viktigt, och också förgängligt. Om Faster D inte repar sig, och det verkar inte vara så bra odds på det, så har jag sumpat så mycket.

Och jag tänker inte bara för min egen del, utan även för hennes.

Alla dessa dagar, veckor och månader som hon suttit i sin ensamhet, med TV, radio och tidningar som enda sällskap. Hur svårt hade det varit för mig att ta bilen och köra en halvtimme? Dricka en kopp kaffe och prata en stund? Det var ju så roligt att träffa henne. 

Men jag hade stuvat undan henne i ett skrymsle som jag inte ansett mig ha tid att besöka. Jag hade ju viktigare saker för mig, så det fick vänta. 

Alldeles för länge.

8 thoughts on “Ett ledsamt telefonsamtal”

  1. Vet precis hur det är… den där otäcka känslan när man inser att det kanske är försent att göra det där man tänkte göra sen. Som hade varit så enkelt att göra, men som man ändå sköt upp.

    Lenas senaste bloggpost..videokväll

  2. Åh, vad tråkigt… Jag har haft tur som har fått träffa och umgås med mor- och farföräldrar länge. Nu är det bara mormor och farmor kvar men jag träffar dem då och då. Synd att det finns så lite tid eller att folk tar sig tid för att träffa dom gamla. Det är så uppskattat av dem och för egen del verkligen trevligt att få prata med släktingar som nästan varit med om hela den tekniska utveckligen. Min gammelmorfar föddes på 1800-talet och blev 102, så honom hann jag också med att träffa och prata med. Take care. /Raz

    Razs senaste bloggpost..Natten flammar.

  3. Ja du sätter fingret på en öm punkt hos många tror jag. Så många är vi som rusar på i vår värld. Och så många är det som skulle bli så glada för ett telefonsamtal eller en titt.
    Jag har inga kvar av mor- och farföräldrar, men brukar kompensera det med att prata med gamla människor när det passar, både i jobbet och privat. Det känns bra.

    Jag hoppas vi kan ändra oss, även om det inte hjälper dig och Faster D just nu.

    Malins senaste bloggpost..Kanske lite bakåtsträvande

  4. Förstår precis hur du känner. Jag växte upp med min mormor pga olika orsaker. Vi bodde nära och ja besökte henne flera gånger/veckan med mina barn som då var små. Jag skiljer mej,flyttar med barnen till Stockholm, detta var i Juni-87. Hela tiden säger jag till mej själv, jag måste hälsa på min mormor. Jag bestämde att till Julen skulle jag åka. Jag hann aldrig, hon dog på tidigt på självaste Julafton! Ta och åk och hälsa på nu, medans hon finns!
    Ha det så bra!

    ninnies senaste bloggpost..Skumma telefonsamtal

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *