Testar snacks from Stellan Löfving on Vimeo.

Nu har jag invigt byns nyaste näringsställe, Burger King vid motorvägsavfarten.
Det var helt ok, men så mycket mer finns inte att säga.

Upplevde just en smärre nostalgichock, och allt är Spotifys fel. Tack vare denna fantastiska tjänst håller jag nu på att återuppleva min samling av vinylskivor som står i vardagsrummet och samlar damm. 

Tidigare idag mindes jag plötsligt en skiva som jag lyssnade mycket på under en period: Rock of Life med Rick Springfield. 

Ett litet tangentbordsknatter senare strömmar välbekant, polerad FM-rock ur mina högtalare. Jag inser hur mycket jag gillade skivan, och bilder fladdrar förbi mitt inre öga: Stellan i sin pyttelilla lägenhet ovanför handarbetsaffären, Stellan målandes takkupor på ett femvåningshus i Värensborg, Stellan i sin röda VW Polo… 

Men plötsligt knockas jag helt.

Skivan kommer till låten One Reason. Till hacket. Jag flyger nästan upp ur stolen. Men hacket kommer aldrig. 

På min vinylplatta blev det nämligen till slut ett litet, men ack så irriterande, hack i just denna låt. Och inte vilket hack som helst, utan ett rytmiskt och intelligent hack, som repeterade en halv takt på ett mycket svängigt sätt. Det var så djävulskt utformat att man första gången inte begrep förrän efter en orimligt lång stund vad som hänt. 

När Spotify når hackstället, och hacket aldrig kommer, får jag nästan blodsmak i munnen. Magen drar ihop sig på ett obehagligt sätt. 

Illusionen har rämnat. 1989 försvinner ut genom fönstret och jag teleporteras omedelbart 20 år framåt igen. 

Tack för det, Spotify. Det var kul så länge det varade (som bakterien sa).