Jag erkänner, utan omsvep. Jag är lite svag för På Spåret. Särskilt sedan man på senare tid föryngrat deltagarlistan lite grand. 

Så igår kväll satt jag bänkad framför dumburken med Magic och IT-mamman, den sistnämnda som så ofta beväpnad med datorn i knät. Det varvas ned efter ännu en vecka, helt enkelt. 

Plötsligt märker jag att IT-mamman börjar fnissa lite för sig själv. 

“Titta”, säger hon och pekar på datorskärmen. 

Det visar sig att flera av våra högst verkliga låtsaskompisar i den så kallade bubblan – Bloggy.se – sitter och tittar på samma program. De gissar på frågorna och diskuterar deltagarna, precis som man gör när man ser på TV tillsammans. 

När programmet tagit slut, blir frågan vad vi ska titta på nu. Någon av tittarna faller ifrån, men ett gäng hamnar till slut framför ett program om engelska trädgårdar. Diskussionen fortsätter. 

Idag tittar jag på den där diskussionstråden och hittar följande: 

164 kommentarer. 

Vad gjorde ni igår, då? Vi kollade på TV med några kompisar.

Jag har ju tjatat om det där med mikrobloggande. Och jag vågar nog hålla fast vid min rekommendation – det är både kul, intressant och lärorikt. För en person som mig, som tillbringar mycket tid mer eller mindre ensam framför datorn, så fyller det dessutom en mycket viktig social funktion. 

Som den early adopter jag är, så har jag nu dessutom hoppat på nästa steg i den minimalistiska trenden. 

Jag har skaffat en nanoblogg. Där bloggar man bara ett ord åt gången. Och. Det. Måste. Man. Ju. Testa. 

Mest bara för att det är lite corny, sådär. 🙂

Sitter på tåget hem från Göteborg efter ett intressant seminarium om framtidens marknadsföring.

Innan tåget startat hasar två unga killar förbi och muttrar:

”Definns junga bord! Sitter en pärs.”

En pärs, det är jag. Och jag njuter i fulla drag av att ha sex sittplatser och ett bord helt för mig själv.

Tvärs över gången sitter en ung mamma med sin syster och den treåriga sonen. De har också sex sittplatser och ett bord för sig själva. Killen snackar högt om allt och inget, och konstaterar snart att ”…dä båtta sittej en killä!”

En killä – det är jag.

I Ytterby kliver två damer på. De sätter sig en bit bakom och konverserar glatt om ditt och datt.

”Hardu sett dendär Skavvlan?”

”Nä.”

”Ja, de e en norrman. Han har ett sånt där program – ja, du titta väl aldrig på Parkinson?”

”Nä.”

”Han hade ett sånt där intervjuprogram. Tåk tjåvv, som dom kallar’t på ängälska.”

Den ena damens telefon ringer. Ingen reaktion. Pratar vidare men signalen överröstar allt hon säger.

Till slut fattar hon, och halar upp telefonen.

”Nu ska vi se. Spara. Redigera. Ömm ja trycker på tällefånen, det måtte väl fönnjera?”

”Ja.”

”Hallå!”

Uppenbarligen fönnjerar det att trycka på tällefånen. För någon verkar svara i andra änden.

”Ja, nä, Margit och jag, vi sitter på tåget serdu. Å ja fatta inte att de va min tällefån som ringde, de brukar allti va nönn annanses.” Hahahahaha, hon brister ut i ett skratt som får hela tåget att skallra.

Om det hade varit en dålig dag, och jag kanske hade suttit där med blixtrande migrän, hade jag funnit Margit, hennes enstaviga kompis och högljudda tällefån jättestörande. Precis som den lilla killän på andra sidan gången och tonåringarna som störde sig på att jag tagit bästa platsen.

Men efter morgonens resa till Göteborg, i den glödheta svettluktande boskapstransport som går under namnet GL Express Röd, tycker jag att det är underbart.

Jag står ut med vad som helst, bara jag får åka tåg. Dessutom ska jag gå av strax.