Det här kommer jag att ångra.

Båtreklam, till och med. Jag har känt till det här projektet ett tag, men nu är det tydligen redo att presenteras för världen. Miljöbåten Jens 28 har utvecklats av Pelle Rebells pappa, som jobbat i stort sett hela sitt liv i segelbåtsbranschen. Nu har han tillsammans med en kollega utvecklat Jens 28, en motorbåt med lite annorlunda design och konstruktion som gör att den kan köras med en elmotor.

Varför skriver jag om detta? Det finns många orsaker: dels tycker jag båten är ruggigt snygg, och jag hade gärna glidit runt i en själv. Dels vill man ju slå ett slag för miljön – i synnerhet havsmiljön, som förpestas rätt rejält av alla båtar (inklusive min egen). Och slutligen står jag gladeligen till tjänst, om jag kan återgälda åtminstone något för tonvis av te och rostade mackor med ost och marmelad som jag ätit i deras hus, pratandes skit och lyssnandes på Whitesnake, Uriah Heep, Led Zeppelin och andra viktiga saker. 

Vi avslutar väl med en bild av skönheten? Ja, det gör vi: 

Lottens Djefla man har utmanat mig att skriva ett inlägg om min barndoms skolväg under åldern 6-8 år. Den djefla mannens skolväg kan du läsa om här, och hans hustru beskriver sin skolväg här. 

Eftersom jag sedan tio års ålder haft en skolväg som mest bestått av en dammig grusvägspromenad till en skolbuss, så passar tidsperioden rätt bra. Då bodde vi nämligen fortfarande kvar i lilla byn Ellös på västra Orust. Där gick jag i skolan i ett stort gult trähus med en grusfotbollsplan på baksidan. Strax intill låg en pytteliten skog där det fanns en fullständigt livsfarlig och hyperbrant pulkabacke som alltid var täckt av is. 

Min väg till skolan såg ut så här: 

1. Vårt hus på Granitvägen 6 i ett riktigt svennigt villaområde av samma typ som jag bor i nu. Här fanns barn i alla åldrar, och alla lekte tillsammans. Nedanför området bodde Snälla Tanten, som alltid bjöd på kakor. I korsningen mellan Krappetvägen och Glimsåsvägen bodde Sölve och hans bror, som hade byns finaste fruktträd. Här pallades ett och annat äpple, utflykter som alltid slutade med att Sölve kom utspringande i trädgården och skrek efter oss. Mitt emot Sölves trädgård låg fotbollsplanen där vi under sommarhalvåret uppehöll oss tills det var så mörkt att man inte längre såg bollen. 
2. Folkets Park, eller Ellösparken som den fortfarande heter i folkmun. Hit kom ganska stora artister, och min mamma extraknäckte i entrén. Strax intill bodde Alex, en gammal farbror som hade en egen sköldpadda i trädgården. Den spanade man alltid efter när man gick förbi, och om man hade tur var Alex ute i trädgården och kunde visa sköldpaddan. 
3. Karl Olssons Båtbyggeri (jag har för mig att det hette så) var ett träbåtsvarv av den gamla hederliga sorten. Det doftade alltid gott av fernissa och trävirke härifrån, och hit gick mamma för att köpa kutterspån till mitt marsvin. 
4. Skolan låg i “Körsväjjänn” mitt i byn. Intill låg Körv-Arnes korvkiosk, Jon-Eriks cykelaffär, affären som varit både Favör och Vivo och idag är Hemköp, Kurt på Tappens legendariska bensinmackar (han hade faktiskt två, hundra meter från varann), tryckeriet och taxistationen. 

Vägen till skolan är var nog cirka en kilometer, och jag har bara trivsamma minnen av den. Senare i livet åkte jag som sagt mest buss, och det gör mina barn också. Men nästa år kanske det blir andra bullar. Då börjar Magic högstadiet, och för att få åka buss dit måste avståndet vara mer än fem kilometer. Från vårt hus är det inte en meter längre än 4,8 km. 

Hittills har alla andra barn i vårt område struntat i detta och åkt med bussen i alla fall, eftersom bussen ändå inte är fullsatt. Men det har varslats om hårdare tag från kommunen, så vi får se. För Magics del lär dock problemet inte vara av den arten, eftersom IT-mamman har sin arbetsplats på skolan.