Den står överst på min kokbokshylla i köket. Tronar, likt en drottning i min lilla samling. Vacker, sval och full av stil och elegans. Så här nånting:

Men när jag läste det här igår blev jag… snopen. Minst sagt.
Och nu blir jag kanske tvungen att avsätta drottningen? Flytta upp kungen. Han sitter ju där, på hyllan under.
Som skribent och författare kan man inte bli annat än ledsen över att de här sakerna händer om och om igen. Men samtidigt: det har hänt förr. Respekten för upphovsrätten urholkas sakta men säkert, det är en baksida med den tekniska utvecklingen. En avigsida som vi måste lära oss hantera på nåt sätt.
När det gäller kokboksbranschen, så är den extra invecklad. Ett recept är nämligen inte skyddat av upphovsrätten, eftersom det inte uppfyller lagens krav på det som kallas verkshöjd. Att tota ihop ett recept är inte tillräckligt konstnärligt, enligt lagstiftaren.
Fast det har egentligen ingen betydelse. Man ska ändå inte sno saker som andra gjort.
Det jag undrar mest är hur mycket som faktiskt kopierats. Om det bara handlar om de småsnuttar som Bo Hagström påpekar i DN:s artikel, då blir alltihopa extra bisarrt. Varför skriva en kokbok på 240 sidor och sno några små smulor här och var? Det är ju bara så fantastiskt… onödigt.
Eller finns det mer stöldgods mellan pärmarna. Usch. Hela den här historien är verkligen supertrist.
Och alla kryddorna, då? Jo, de åkte ned i en kökslåda. Det funkar sådär, får man nog säga. För det första finns det en del kryddburkar som är lite större, och de är för höga. Därför måste de ligga ned i lådan. Men det största problemet är egentligen ett helt annat. Man ser ju inte etiketten!
I vår familj är vi storkonsumenter av Bregott. Visst, det tog några år att rädda IT-mamman från Lätta-träsket, men nu använder vi bara Bregott. Det är dock ingen principsak, utan handlar rätt mycket om att det inte funnits någon konkurrent i kategorin bredbart smör. Eller blandningsprodukt, som det heter på mejerispråk när man mixar smör och margarin.