Ibland ser man en produkt i affären och tänker “ååååh – varför har ingen kommit på detta tidigare?”

Det hände mig idag. Jag var på byns torg och slank in på Dressman för att köpa strumpor.

Då såg jag dom: snap socks.

Helt vanliga strumpor, men med en liten skillnad: en tryckknapp som gör att man kan knäppa ihop strumporna innan man slänger dem i tvättmaskinen. Väl hemkommen var jag förstås tvungen att googla fenomenet, och det visar sig att idén till och med är patenterad. Visserligen är den nog lite väl enkel för att kunna skydda, men ändå.

Är detta slutet för udda strumpor? Kanske. Men idén haer en brist. Knapparna är ju liksom hane och hona, eller vad man ska säga. Man måste alltså se till att inte sära på paren, för då får man problem igen.

Nej, nu måste jag dra. Ska på utvecklingssamtal och prata om Lilla Larssons demokratiska utveckling.

Läser precis en artikel i Chicago Tribune som får mig att stanna upp. Artikeln handlar om Paul Tilley (ej att förväxla med svensk skådis med snarlikt namn) en 40-årig man som gjort raketkarriär i den globala reklambranschen. Han var kreativ chef på reklambyrån DDB och ledde bland annat teamen som skapade McDonald’s kampanj “I’m lovin’ it” samt den i USA legendariska kampanjen “Dude, you’re gettin’ a Dell.”

Paul Tilley vann massor av priser för sitt arbete, och vid 40 års ålder stod han redan mycket nära den absoluta toppen i sin bransch. Han var gift och hade två döttrar.

I fredags hoppade han från en av de övre våningarna på Chicago Fairmont Hotel. Hans liv på den här jorden är slut, och av någon anledning blir jag väldigt berörd.

Ibland fattar man inte.