Läser precis en artikel i Chicago Tribune som får mig att stanna upp. Artikeln handlar om Paul Tilley (ej att förväxla med svensk skådis med snarlikt namn) en 40-årig man som gjort raketkarriär i den globala reklambranschen. Han var kreativ chef på reklambyrån DDB och ledde bland annat teamen som skapade McDonald’s kampanj “I’m lovin’ it” samt den i USA legendariska kampanjen “Dude, you’re gettin’ a Dell.”
Paul Tilley vann massor av priser för sitt arbete, och vid 40 års ålder stod han redan mycket nära den absoluta toppen i sin bransch. Han var gift och hade två döttrar.
I fredags hoppade han från en av de övre våningarna på Chicago Fairmont Hotel. Hans liv på den här jorden är slut, och av någon anledning blir jag väldigt berörd.
Ibland fattar man inte.
Jag har fått för mig att kreativitet och depression i viss mån hänger ihop. Tycker hela teatervärlden dräller av folk som mår dåligt. Och manodepressiva människor är oerhört kreativa när de är i sina maniska perioder. Precis som att man när man väl har en topp blir så oerhört glad över det så man bara vill skapa. Samtidigt som man skapar jäkligt bra grejer när man är deprimerad eller psykiskt sjuk. Jag säger bara Strindbergs inferno.
Kreativa människor kanske är kreativa för att få ut allt bajs de har inom sig?
Det är en myt att människor är särskilt kreativa när de är deprimerade. Depression är ett lidande som inte kan beskrivas för den som inte har varit med om. Det är överjävligt i sig självt, blandas det med ångest så blir det jävligare ändå.
Jag har neurokemiska störningar p g a det underliggande syndromet som kategoriseras som bipolär sjukdom (manodepressivitet). Jag är oerhört kreativ. Jag blev kreativare när jag fick medicin som kunde sortera upp tankarna och kunde ta mig från a till b till c och till slutet vid d. Inga av de här sjukdomarna ska romantiseras. Jag blir snarare skitförbannad när de romantiseras. Mådde Munch bra när han målade Skriet? Det finns inget som säger att man är mindre kreativ om man medicineras och därmed hindras från reella maniska skov. Vissa människor vill avstå från medicinering just för att de anser att de är mer kreativa under maniska skov men till slut rasar de samman, rent bokstavligen. Omvärlden kanske får mycket ut av att se på Skriet, jag förstår exakt hur han mådde. Psykiska sjukdomar ska inte romantiseras. SKA INTE ROMANTISERAS. Efter diagnosen vågade jag inte gå ut på balkongen av rädsla att jag skulle hoppa för att jag inte såg någon fortsatt mening. Hur romantiskt är det? Eller att vara rädd för när posten ska komma för att du har så stark ångest att slamret i brevlådan får dig att sitta klistrad i taket i två timmar efteråt? När du inte kan läsa en tidning och minnas vad du har läst fem minuter senare, och inte se på teve för att intrycket är för många. Hur romantiskt låter det?
Jag är mindre deppig nu, lika kreativ men för att det skänker glädje. Under sjukdomstiden gjorde jag inte mycket, jag hade inget att säga. Jag lär äta antidepressiv medicin resten av mitt liv. Den som kallar sagda medicin för lyckopiller får en rak höger. Depressioner yttrar sig olika. Min var djup och det visade i all oönskad tydlighet hur många fördomar som existerar runt psykisk sjukdom. Hur svårt kan det vara att ta sig upp ur sängen liksom? Tja, snudd på omöjligt faktiskt. Under några månader var jag rädd för att gå ut.
Paul Tilley kunde uppenbarligen inte leva med sina demoner och bevisar att yttre framgång inte skingrar eller tar bort dem.