Den frågan vet jag inte svaret på. Däremot läser jag precis på tyska tidningen Spiegels hemsida om McDonald’s i Tyskland att igelkottar gillar McFlurry.

Lite för mycket, till och med.

De små liven trycker nämligen in huvudet i den där lilla öppningen och slurpar i sig glassen, och sedan fastnar de. Och svälter ihjäl. Det är förstås tragiskt och hemskt på många sätt. Inget företag vill pekas ut för att plåga ihjäl djur, och särskilt inte små söta igelkottar. Så nu ska förpackningen ändras.

Fast det tycker jag känns lite onödigt. Det är väl enklare att man helt enkelt bestämmer att man inte säljer McFlurry till igelkottar i fortsättningen? De får nöja sig med milkshake, helt enkelt.

Karin Ahlborg är på tapeten igen. Och som vanligt har hon en poäng i det hon säger, men som vanligt (en gång till!) förtas det hela lite grand av kvällstidningdramaturgin och dess svaghet för överdrifter.

Skit samma: Karin vill påskina att hon hellre äter kattmat än människomat, eftersom kattmaten är betydligt mer befriad från olika former av tillsatser. Det tror jag inte ett smack på, men bollen går ju in. Stenhårt.

Självklart är det bedrövligt. Och när man läser hela artikeln blir det helt absurt. Sug på den här, till exempel:

“Man har bedömt det som att vi människor är läskunniga och kan läsa oss till vad maten innehåller och därefter välja mat”, säger Torbjörn Malm, foderexpert på Jordbruksverket.

Nä just det – katterna och hundarna kan ju inte läsa! Då kan de förstås inte heller få reda på vad som finns i maten, när de går till affären för att köpa den.

Häpnadsväckande logik, där.

Jag skulle nog vilja påstå att det finns en del andra förklaringar till de hårda reglerna för vad djurmaten får innehålla. Till exempel att samma regler gäller för husdjur som för exempelvis kor och grisar, och i deras fall visar historien att det MÅSTE finnas stenhårda regler. Annars kan fodertillverkarna börja koka kadaver av gamla självdöda djur och annat päckel och stoppa i djurens mat. De måste skyddas mot människorna, helt enkelt. Och i förlängningen måste vi människor skyddas mot människorna, eftersom det är vi som ska äta köttet och mjölken.

Det här med att människor väljer att käka djurmat är som bekant inte heller någon nyhet. På ön där jag växte upp fanns en farbror som kallades Ivers-Josef. Han bodde ensam i en kåk långt ute i skogen, och cyklade en gång varannan vecka till affären (närmare en mil enkel väg). Där köpte han kattmatsburkar, såpass många att de fyllde lådan på hans pakethållare, och sedan cyklade han hem igen. Han köpte aldrig något annat.

Och alla har vi väl hört den klassiska reklamtravestin: Whiskas – om farmor själv får välja.

Jag har aldrig träffat Karin Ahlborg, men jag tror inte att hon är vare sig en excentrisk enstöring eller en snål farmor. Däremot tycker jag att hon är en skicklig opinionsbildare som bör fortsätta sitt arbete med att öppna ögonen på svenska konsumenter. Och tyvärr kanske kvällstidningarnas krigsrubriker är det enda som kan få oss att vakna. Och börja skydda oss från oss själva.