Ica har lanserat havrekuddar under sitt eget märke. Det handlar om en rätt snarlik kopia av Quaker Oats storsäljare Havre Fras. Smaken är mycket lik, helyllehavre med en aning salt på slutet.

I övrigt finns en del mindre skillnader: Kuddarna är något mindre och mer kompakta. Inte lika luftiga, vilket går ut över den spröda känslan.

Personligen gillade jag den nyskapande förpackningen, en liten kartong utan innerpåse som går att stänga upptill. Dock märkte jag snabbt att andra familjemedlemmar inte tyckte kartongen var så lätt att stänga, och jag har en känsla av att den där förslutningen kommer att vålla problem för många. Smart men svår, typ.

Valio har etablerat sig rejält i yoghurthyllan, och nu fyller man på med en ny serie produkter, Fruktfröjd. Som namnet avslöjar är det fruktyoghurt. Fetthalten är två procent, och inledningsvis kommer tre smaker: jordgubb, hallon/boysenbär och apelsin/morot. Den sistnämnda är en “smak på tillfälligt besök.”

Jordgubbsvarianten är förvånansvärt slätstruken i smaken. Den förväntade syrligheten från jordgubbarna tippar nästan över åt surt. Till och med färgen är lite mesigt vitrosa.

Hallon/boysenbär är frisk och syrlig och domineras först av hallon, medan boysenbären (som mest påminner om björnbär) kommer fram tydligt i eftersmaken. Den är god, men dras med ett vanligt problem: en stor mängd frökärnor som fastnar i tänderna.

Apelsin/morot är startfältets stora överraskning. Smaken är mjuk med en frisk syrlighet och drar lite grann mot persika. Men vad är det för bitar som ger det där lila tuggmotståndet? Känns varken som apelsin eller morot. En titt på ingrediensföteckningen ger svaret: päron. Yoghurtens färg är en aning läskig, aprikosaktigt gul-orange-brun.

Holy smoke! Det trodde jag inte. Schweiziska Emmis Caffè Latte har funnits på marknaden ett litet tag, men jag har ännu inte testat. Jag har provat ett antal varianter på temat förut, från både Arla, Gevalia och Löfbergs, och ingen har imponerat.

Men Emmis latte var en riktig överraskning, åtminstone den första jag provade: Original Swiss Chocolate. Den var helt enkelt svingod, som Magic hade sagt. Som ett glas kall O’boy med en skvätt kaffe i, precis lagom mycket. Flytande godis med en aning vuxensmak. Yum.

Cappuccinovarianten har en mjuk kaffesmak med en söt och god eftersmak som dröjer sig kvar. Espressons kaffesmak är naturligtvis skarpare, medan dess eftersmak är mer neutral. Macchiaton känns en aning menlös, smaken av kaffe med ett stänk choklad dör ganska tvärt.

Slutligen ger jag ett fetminus, Stellans dödskallemärke, till den idiotiska förpackningen. Den är ruggigt instabil och bägarna välte hela tiden, först i kundkorgen och sedan i kylskåpet. Potentiell tangentbordsförstörare, helt enkelt.