Fazer Bagerier har lanserat ett nytt bröd, Nicke Nyfiken. Vi har provsmakat, och jag är personligen måttligt imponerad. En tämligen vanlig brödkaka, men utan den där ganska skarpa bismaken som Fazers andra brödkakor från Lövånger har. Den här smakar rätt anonymt och tråkigt.

Men produktplacering funkar ofta, och särskilt på barn. Så Lilla Larsson, som bara är två år, har på egen hand käkat upp en hel del av brödet. Hon går till brödkorgen och tar sig en macka, helt enkelt. Det har hon inte gjort särskilt ofta förr, och jag misstänker att det är aprackaren på påsen som drar, mer än brödet i sig. Legolas, som fyllt åtta, hann inte smaka och blev rätt sur. Antar att apan gjorde även honom nyfiken (oops, lite västkusthumor, helt oavsiktligt).

Som egen företagare inser jag förstås tanken bakom, och Fazer anser nog att man gör en bra sak, eftersom brödet är fiberrikt och nyckelhålsmärkt. Bättre att lura barnen att äta detta bröd än vanligt vitt franskbröd, typ.

Nicke Nyfiken var för övrigt i blåsväder redan i höstas angående Doles produktplacering i den tecknade filmen om apan. (Läs detta inlägg om du vill veta mer.) Och någonstans i mig skorrar en irriterad sträng, även om jag egentligen inte tycker att Fazer borde hängas ut som ett dåligt exempel. Det finns ju sockersöta frukostflingor, läsk, godis och mycket annat som är avsevärt sämre. För att inte tala om serietidningar med värdelösa små skitleksaker av plast, som är trasiga redan när man öppnar förpackningen.

Eller när min 10-årige son Magic får samlarkort som han prenumererar på, och det ligger reklam för bantningspreparat och porslinstallrikar i påsen! Det abonnemanget är numera uppsagt.

Ni ser, jag börjar få upp ångan här. Så nu hoppar jag på det värsta av allt: krämarna. De bara ringer och ringer. Visst har takten gått ned efter att jag anslutit både min privata och firmans telefon till Nix-registret, men det är ändå alltför mycket.

Och droppen kom i fredags. Då knackade det på dörren. I hallen var det kaos, tre barn med varierande frekvens av hostande och snorutsöndringar klättrade på mig medan jag letade efter mina skor under ett berg av tomkartonger som jag skulle köra till återvinningscentralen. (Ännu ett irritationsmoment, men det får vi ta en annan gång.)

Då knackar det på dörren. Utanför står en blåfrusen tjej (-8 grader) från Viasat som vill sälja på mig ett abonnemang. Hon ger mig ett erbjudande som jag redan tackat nej till två gånger, både per brev och telefon. Ett erbjudande som skulle ge mig en halv triljon kanaler till samma pris somjag betalar nu, och som skulle tvinga mig att svetsa loss mina barn från TV:n. No way, José.

Jag är redan kund hos Viasat, och är nöjd som det är. Jag greps av en svårbetvingad lust att klättra upp och plocka ned parabolen och trycka ned den i halsen på henne. Fast det gjorde jag ju inte. Hon gör bara sitt jobb, och var dessutom artig, trevlig och lyhörd. Insåg snabbt att hon kommit till fel snubbe, i fel hus och vid absolut fel tidpunkt. Hon bad till och med om ursäkt för att hon inte kände till att jag redan var kund och fått erbjudandet. Det uppskattar jag.

Min vrede vänds inte mot henne, utan mot Stenbecksfären. För av de krämare som ringer och retar mig till vansinne (folk som känner mig skulle häpna om de hörde hur oförskämd jag kan vara mot dessa telefonförsäljare) så är företag som Tele2 och Viasat klart överrepresenterade. Grr.

Då köper jag mycket hellre ett nyttigt bröd med en gullig liten apa på.