Abbas Fredagsräkor är en intressant innovation som givetvis måste testas. Marinerade räkor som ska blandas med nykokt pasta för att snabbt ge en färdig rätt. Bra tänkt!

Enligt instruktionen på påsen ska räkorna bara blandas direkt i den nykokta pastan och sedan ska hela kalaset stå på eftervärme i fem minuter och sedan vara färdigt att serveras. Men upplägget funkar tyvärr inte hela vägen. En del av räkorna hinner inte ens tina riktigt, och pastan blir kall. Hela anrättningen blir i bästa fall ljummen. Möjligen var jag för snabb med att stänga av plattan, men ändå…

Vad smakar det? Förvånansvärt mycket, faktiskt. Regelbundna läsare vet att jag brukar ondgöra mig över mesiga smaklösheter, men här är det faktiskt lite klös. Jag har provat två varianter: Lemon & Pepper och Chili & Lime. Båda varianterna är avgjort heta för att höra hemma i färdigmatskategorin, bäst gillar jag nog den fräscha citronvarianten som funkar jättebra ihop med den heta pepprigheten. Chili & Lime-versionen smakar nästan bara chili och det är lite synd. Dock får räkorna mycket god smak av marinaden, som egentligen är mer av en sås som ger smak även åt pastan. Den tredje smaken, red curry, har jag inte hunnit prova än.

Abbas koncept funkar som sagt inte riktigt hela vägen, men jag gillar det ändå. Det kan lätt utgöra basen i något mer avancerat. Lite grädde eller crème fraiche, några fräscha grönsaker eller lite oliver, varma mackor, paj eller en sallad – det går att göra massor med fredagsräkorna som bas. Även på en torsdag.

Räkorna som använts känns fina, det är inte sånt där småkrafs som man får när man köper färdigskalat, utan riktigt skapliga exemplar. Självklart kan de inte mäta sig med en påse färska räkor en sommarkväll, men det ska de inte heller.

Det har varit mycket nytt i brödavdelningen på sistone. Både Pågen, Fazer och Skogaholm har kommit med nyheter, och för att spä på ytterligare så lyckades jag igår övertala Magic att ta itu med Det Moderna Brödet, en brödmix från Paulún som vi fick för ett tag sedan.

Mix ska ju vara enkelt, men jag vet faktiskt inte om det här var så mycket smidigare än att göra vanligt bröd. Nu är det visserligen ett hälsobröd med många ingredienser, men ändå. Jag tyckte att Magic (med en hel del hjälp från IT-mamman) höll på rätt länge och mekade med det där brödet. Blanda med torrjäst och sedan vatten i assistenten. Knåda långsamt tio minuter. Jäsa i bunken, knåda till limpor, lägga i form, jäsa igen. Pensla med vatten, på med toppingen. Sedan grädda. Övervaka gräddningen, lägg på ett bakplåtspapper om bakytan blir för mörk. Puh.

Brödet smakar hälsobröd, det är svårt att beskriva på annat sätt. Klen sötma, klen sälta. Det har en lite dryg smak med lite nötiga toner. Konsistensen är god med solros- och pumpafrön som ger lite att bita i. Ett ganska gott bröd, men jag kommer knappast att köpa mixen igen. Mixen känns inte så värst arbetsbesparande, och definitivt inte tidsbesparande. Och dessutom har jag sett prislappen i butik…

Nä, det blir ju oftast färdigbakt bröd, och då kommer vi in på nästa testobjekt: Seriöst Gott från Pågen, som jag skrivit några rader om förut. Jag fick chansen att provsmaka redan i affären, fast då handlade det egentligen om kaviar från Klädesholmen. Svårt att provsmaka ett bröd om det ligger kaviar på, så jag köpte förstås med en limpa hem, för att se om brödet lever upp till namnet.

Visst, det är matigt, mustigt, fylligt och rikt på smak. Mer så än mycket annat i en normal brödhylla. Tyvärr är konsistensen lite för svampig för min smak, och jag kan inte riktigt sälla mig till hyllningskören. Det är gott. Men seriöst? Jag vet inte.

Då tycker jag faktiskt att Skogaholms nya Hjärtegott är godare. Det är luftigt och mjukt med en god konsistens. Känns färskare än det seriösa brödet, trots att det legat ett dygn längre i butiken. Smaken är pigg och lite, lite syrlig. Stellan gillar. Enda minustecknet är doften. Den är visserligen mycket svag, men påminner mest om… eh… häst.

“Jag har bakat, Farmor”, tjoar Lilla Larsson, tvåkettalft år. Fast det är väl en sanning med modifikation. Hon har hällt i smet i en muffinsform. Färdig smet från en påse som jag köpte på Kvantum häromdagen. Storebror Magic fixade resten.

Superenkelt. Kolla själv:

Sara Lees muffinssmet är helt enkelt höjden av latmansbakning. Det är nästan pinsamt, men jag gör ju bara detta som ren konsumentupplysning. Resultatet då? Jodå, muffinsen blir rasande snygga, faktiskt. Kolla själv:

Smaken? Nja, den är godkänd. Jag tycker den var ganska ok, och Legolas mumsade i sig tre stycken. Han är vantligtvis rätt kräsen, så det är väl någon form av gott betyg. Magic och IT-mamman tyckte det smakade för lite choklad, och jag är böjd att hålla med, även om jag tycker Magic tog i lite väl hårt i följande omdöme:

“Först tycker man det är jättegott, men sen blir det bara tomt.”

Han fick ju ned den i alla fall. Kolla själv:

Övriga synpunkter är förstås att det blir mycket godare när man bakar själv. Troligen också billigare, men definitivt inte snabbare. Och disken slipper man helt: Påsen i soporna, sen är det klart. Fast när man läser innehållsförteckningen på muffinssmetspåsen blir man minst sagt fundersam. Den är lång som ett ösregn och innehåller minst fem stycken e-nummer och andra oväntade inslag, som till exempel alkohol.