Carlsberg lanserar Falcon Oktober Limited Festival Lager.

Och jag fattar ingenting.

Vadå oktober? Vad är detta? Ett blaskigt öl i en blåvit burk (bara en sån sak, säger alla vi som håller på andra fotbollslag från Jôtet) som egentligen inte smakar nånting.

Jag bjuder IT-mamman på en slurk och väntar ivrigt på hennes utlåtande. “Nå?”, säger jag. Hon är tyst några sekunder och tittar sedan lite förvånat på mig.

“Det var det mesigaste. Det är ju till och med så att jag skulle kunna gilla det.”

Huvet på spiken. Det smakar som… eh… en stor stark på Nösunds Värdshus när man var 19 år och klockan börjat om på de ensiffriga talen. Då beställde man in en till, fast inte för den goda smakens skull. Och så gör man förstås på Oktober-festivalen också. Kanske är det det som är tanken – det ska vara lätt att dricka.

Jag köper nog inte detta öl igen. Därtill är jag alldeles för såffistikieeerad. Men för den som bara vill häva i sig måttlösa mängder är det säkert alldeles perfekt.

Häromdagen berättade jag att IT-mamman och jag varit på vift till Malmö. En av de saker jag mest såg fram mot var att kunna köra E6:an hela vägen utan att behöva äta hamburgare på vägen. Det gör vi alltid när vi kör denna väg, av någon anledning.

Eller tre anledningar, förresten. De heter Magic, Legolas och Lilla Larsson. Och IT-mamman brukar vara på deras sida, så det blir väl fyra anledningar.

Nu hade vi i alla fall planerat in att det skulle ätas annorledes. Närmare bestämt lax. Tanken föddes efter en stort uppslagen artikel i Göteborgs-Posten om Laxbutiken i Falkenberg. Vi har säkert passerat stället hundra gånger, men aldrig stannat.

Väl framme insåg vi att det var fler som läst GP. Vi insåg också att det var sista dagen på semestern för många. Och att det var söndag – en dag då många panchos ger sig ut för att äta en bit och köra vägen fram i 28 km/tim, stillsamt funderandes, småpratandes och betraktandes landskapet utanför bilfönstret.

Vi hade tur som fick en parkering.

När bilen väl baxats in i den tomma rutan, öppnades himlen. Men vi var hungriga. Beväpnade med paraply älgade vi in i Laxbutiken för att finna att cirka 73 procent av Sveriges befolkning trängdes där inne.

Nä, nu överdrev jag.

Lite.

Jag menar att 73 procent av befolkning över 55 var där.

Vi ställde oss i en kö som var lika lång som ekvatorn, men kom snart på en lysande idé. Vi kunde ju gå och köpa mat i laxomaten! Laxomaten har jag själv både läst och skrivit om tidigare, dock aldrig testat personligen. Det är ett litet rum som ligger utanför restaurangen, där man kan gå in när som helst på dygnet och köpa mat med sitt plastkort.

Men laxomaten var faktiskt rena skämtet. Ett fåtal små ynkliga portioner på plasttallrikar med lock låg utspridda i kyldisken och brödkorgen var tom sånär som på en vettskrämd liten fralla. Bottennapp. Tji lax. Den förväntade firren blev en kall pastasallad. På Statoil.

Snark.

På hemvägen bestämde vi oss dock för att ge stället en ny chans. Halv sju en tisdagkväll, kanske lite bättre chans? Jodå, det fanns gott om plats. Vi upplystes raskt om att butiken stängde klockan sju, men att vi fick sitta till kvart över. Och vi var långt ifrån de sista, ett halvdussin kunder rusade in med andan i halsen efter oss, bland annat ett par med en kille i tvåårsåldern som under protest utfodrades med enorma mängder bröd från salladsbuffén. (Bröd ingår i priset, förkunnade menyskylten.)

Vi beställde en varmrökt lax med rom- och dillsås och färskpotatis. Potatisen var god, såsen likaså, men laxen…

Den var fantastisk.

Kniven nästan gled igenom av sin egen tyngd. Wow. Jag blir faktiskt lite hungrig bara jag tänker på den. Maten levererades snabbt, kanske extra snabbt med tanke på den sena timmen. Personalen, vars medelålder troligen någonstans runt 21, tittade konstant på klockan.

Inramningen var således en gnutta tråkig, men maten var riktigt, riktigt bra. Dessutom var det uppehåll, både när vi gick ut och när vi gick in.