Swischar in på Kvantum med Magic för att handla lite av varje. I butiken finns TV-skärmar lite här och var som visar reklam för olika produkter. Yrkesskadad som jag är, följer jag bilderna med falkblick.

Och plötsligt flimrar den förbi: Wasa Solruta.

Jag visste att den här produkten var på G, eftersom jag fått flera utskick och inbjudningar till lanseringen. Blev även uppringd av en PR-konsult som undrade om jag kunde komma. De brukar göra så, men det som gör att jag minns detta så tydligt var att jag stod på herrtoaletten på Stockholms Central när jag tog emot samtalet. Jag misstänker att killen, som ringde från Micael Bindefeld AB, begrep detta av den ekande klangen i min röst. Han lät en smula fnissig, trots att jag var så slipad att jag väntade med att spola tills vi lagt på.

Hursomhelst: tillbaka till Kvantum. Jag blir lite förvånad över att produkten redan finns i butik. Medan min inbyggda autopilot gör helt om och styr mot knäckehyllan, mumlar jag för mig själv (Rainman, typ):

“Hm, har den redan kommit?”

Magic, som har den egenheten att han följer en i spåren som en sällskapshund när man är i affären, försöker under viss munterhet hänga med i mina snabba manövrer. Väl framme vid knäckehyllan lastar jag raskt ned tre paket Solruta i vagnen, en av varje sort, och då kommer kommentaren från min elvaårige son:

“Typiskt pappa. Du ser en reklam och går direkt och köper tre paket.”

Precis, min son. Det är ju tre NYA paket.

Nåväl, nu har jag smakat, och jag är lite besviken. Bindefelds lakej, som ringde mig när jag var på muggen, kallade produkten för “Wasabröds största satsning på flera år.” Därför hade jag väntat min något som var lite mer annorlunda.

Solrutorna ÄR annorlunda. Det är… jag vet inte hur man ska beskriva det? Mer matbröd på något sätt. Fast ändå knäckebröd, definitivt. Innanmätet är liksom mer luftigt.

Varianten med quinoa och rågflingor är smakmässigt nästan löjligt lik en helt vanlig Wasa Husman. Inget fel i det, visserligen. Spelt- och dinkelrutan var rent ut sagt tråkig. Showen räddas dock upp av Solruta Sesam, som nog får fyra solar av fem i min bok. Brödet har en engenäm och subtil sälta i smaken som skiljer ut det från syskonen. Om jag köper Solruta igen, så blir det sesamvarianten. Lätt.

De andra sorterna får vi utfordra Lilla Larsson med. Hon är nämligen lika tokig i knäckebröd som jag är.

Sitter mitt i stridens hetta. Idag är dagen D. D som i Detaljer. Inte min starka sida, men det är bara att hugga i. På dagen nio år efter att vi gav ut vårt första nyhetsbrev, lanserar vi Foodwires nya sajt. Myriader av små detaljer ska fixas ända in i sista stund.

Trots det tar jag nu en bloggpaus. Detta är alltså pausblogg.

Tänkte berätta om ytterligare en sak jag glömde igår, nämligen strömkabeln till min dator. Därför slocknade min värld oväntat när jag satt på mässans presscenter tidigare idag. Som tur var fanns lånedatorer, men ändå.

Listan över saker jag glömde under torsdagen ser ut såhär:

• Min plånbok
• Att kolla att jag hade pengar så det räckte på mitt busskort
• Att se till att jag hade kontanter i min plånbok, ifall busskortet inte räckte
• Att jag bara skulle åka till stan (vrålåk hem), varför det inte behövdes så värst mycket kontanter
• Att jag kunde norpat lite skrammel ur IT-mammans plånbok och då hade kontanterna räckt
• USB-kabeln till min kamera
• Strömsladden till min dator
• Min hjärna
• Och säkert nåt mer – som jag redan GLÖMT

Hursomhelst. Allt ordnar sig till sist, och som en värdig avslutning på dagen for jag till den alltid lika vänlige Mr T, som driver tre McDonald’s-restauranger i Göteborg. Han hade bjudit in mig för att testa lite nyheter.

Jag var gatans kung, bör tilläggas, eftersom jag färdades i nya vrålåket:

(Foto: IT-mamman)

Bilens färg är kulörernas kung: British Racing Green. Need I say more? På bilden är hela familjen instuvad i bilen. Utom IT-mamman, hon fick inte plats utan parkerade bakom kameran istället.

Även nyheterna på McDonald’s går i grönt för närvarande. Lanseringarna görs i samband med releasen av Dreamworks film Shrek den tredje.

Störst och först är därför burgaren Hot ‘n Green. En 150-grams jätteburgare med mixsallad, BBQ-majonnäs och kryddad med piri-piri. Detta är motorn i kampanjtåget, och den produkt som kedjan förväntar sig att sälja mest av.
Den är överraskande god. Först väller den sötkryddiga BBQ-majonnäsen fram. Men precis när den hotar att ta över hela showen, rullar en angenäm hetta upp från piri-piri-kryddan. Nu är vi på McDonald’s så begreppet “hot” ska tas med en nypa salt – vi är inte i närheten av två chilis hos den lokala thai-restaurangen.

Men ändå – överraskande gott. Jag kan tänka mig att äta den igen, helt klart.

Testobjekt nummer två: Chicken Provence. En bit friterat kycklingkött av samma typ som återfinns i McChicken. Det är alltså en slags burgare av pressat kycklingkött, och inte det som normalt kallas kycklingfilé, det vill säga från kycklingbröstet.

Att smaka Chicken Provence efter Hot ‘n Green blir en liten besvikelse. De olika komponenterna som ska ge smak här, tomattapenade och en skiva Philadelphia, känns en aning mesiga. Philadelphia är något som jag gillar skarpt, men den når liksom inte riktigt fram här. Det är lite grand som svenskarnas insatser i friidrotts-VM. Man hoppas på mycket och sen blir det… Sådär. Chicken Provence är ok, men den känns som en fjärdeplats: visst, det är jättebra. Duktigt. Men det var ju en medalj vi ville ha.

Hann även med att testa en tredje produkt, en produkt som dessutom enligt Mr T säljer riktigt bra: Hot Wings. Kryddade kycklingvingar, ett tilltugg som säljs för en tia tillsammans med en värdemeny eller för sig själv för femton kronor. Även här talar vi “hot” på McDonald’s-vis. Det är en väl avvägd kryddning av barbecue-typ, en ganska rökig smak som sitter i paneringen. Hettan kommer smygande, men går aldrig på knock. Ett roligt litet tilltugg som passar utmärkt under en kampanjperiod. Vingarna kommer säkert tillbaka, men kommer knappast att bli ett permanent inslag i McDonald’s meny.

Well. That’s it folks. Nu ska jag dyka tillbaka in i detaljernas underbara värld.