Jag berömmer mig av att jag är onördig. Det håller nästan på att bli lite av en paroll i mitt liv. Åtminstone för mig själv. För inom mig gnager en känsla av att omvärlden – trots min nya paroll – uppfattar mig som lite av en nörd.

Det här behöver redas ut, så här kommer min definition av en nörd: En nörd är någon om har ett intresse som är helt uppslukande och dominerar hela tillvaron, så mycket att det påverkar även övriga delar av livet. Ett exempel: Mat- och vinnördar som går genom livet med uppspärrade näsborrar och lillfingret en aning spretande. Ett exempel till: Datanördar som lever hela sitt liv
framför en datorskärm och aldrig klär sig i annat än jeans och t-shirtar de fått gratis av programvaruföretag.

Själv hyser jag vad jag kallar ett hälsosamt och starkt engagemang för vissa saker. Jag gillar att hålla på med datorer och är en stark anhängare av sorten med äpplen på. (Är även en stark anhängare av bloggverktyget WordPress, som jag betraktar som Guds gåva till Internet, men det låter lite nördigt att säga så, så det gör jag inte.) Jag gillar musik, både att spela (vilket jag sällan hinner nuförtiden) och att lyssna på allt från klassiskt till hårdrock. Är även matintresserad, vilket framgår på denna blogg. Gillar att skriva. Älskar fotboll, i synnerhet GAIS och knattarna i Celtic, som jag tränar tillsammans med fyra andra pappor. Tycker om att resa, fotografera, vara på sjön, hugga ved, greja i trädgården och med huset. Och så vidare.
Jag kan gå upp i alla de här sakerna på ett sätt som kan verka nördigt.

Är jag då en nörd? Vissa kan nog uppleva det så, eftersom jag äter vissa saker med hull och hår. Men jag vill betona att det är många saker, och därför anser jag mig vara onördig.

För vad är egentligen motsatsen till onördig? Det ska jag tala om nu.

Motsatsen till onördig är skitnördig. Och det är jag verkligen inte.