Plötsligt kom den. Inspirationen. Jag har känt mig rätt trött och stressad några dagar. Alltför trött och stressad för att orka blogga. Men nu kände jag plötsligt att lusten kom tillbaka. Tröttheten beror nog mest på usel nattsömn, och stressen på att semestern som vanligt är fullspäckad med göromål.

Några exempel:

• Träningsläger för våra fotbollsknattar i Celtic, en tillställning som hotats av ihållande regn, men som till slut blev riktigt lyckat eftersom regnet höll sig borta under de viktiga timmarna.
• Evighetsprojektet med att sälja vår Ford Focus.
• Postsstrul 1: Fakturorna som jag skrivit ut och som jag skulle posta på vägen till flyget till England, men som låg kvar på köksbordet när vi kom hem.
• Poststrul 2: Paketet jag faktiskt skickade innan vi åkte, men som låg i postboxen när vi kom hem, eftersom adresslappen på nåt mysko vis ramlat av.
• Pelle Rebells flytt. Jag vill ju så gärna kånka grejer! Faktiskt. Jag har en liten skum förkärlek för att hjälpa folk att flytta. Anser mig vara rätt bra på den typen av göromål. Bära tungt, stuva och packa, jobba hårt – det ger mig en konstig tillfredställelse.
• Företagsfundering 1: Jag har insett att jag inte hinner med att vara ett helt företag själv, och har bestämt mig för att anställa en halv administrativ person. Men vem?
• Företagsfundering 2: Jag kanske inte behöver anställa en halv administrativ person, om jag kan lägga ut vissa jobb hos andra firmor. Mina erfarenheter av outsourcing är dock relativt dåliga, så jag tvekar.
• Företagsfundering 3: Är det dags att skaffa kontor på byn igen? Antagligen, om jag ska anställa en halv administrativ person. Men var? Det finns lokaler mitt på torget, centralt beläget och bra på många sätt. Men lokalerna som jag tittat på är rätt sunkiga och har utsikt över en lastbrygga. Andra alternativ är i olika industriområden, men det känns inte heller kul.

Företagsfunderingarna går alltid att lösa, förstås. Och träningslägret gick som sagt jättebra. Poststrulet är bara att fixa till – skicka paket och fakturor igen, easy peasy. Pelle Rebells flytt verkar gå enligt plan, trots att jag av olika anledningar inte kunde hjälpa till. Det enda kvarstående problemet är den osålda bilen. Men det finns fler spekulanter, så den saken ska nog ordna sig också.

Alles gut, då eller? Nja. Inte riktigt. Min familj har drabbats av en stor och jobbig förlust. En person som vi alla tyckte väldigt mycket om, lever inte längre. Därför känns livet på det hela taget ganska exakt som himlen utanför mitt fönster. Grå och ganska tung.

I mitt första inlägg härifrån England häromdagen nämnde jag att jag tänkte skriva något om högertrafik. Men det är ju det vi har i Sverige. Och jag menade förstås vänstertrafik.
Att jag blandar ihop dessa två är förstås en varningssignal i sig, men jag betraktar mig trots allt som en rätt erfaren vänstertrafikförare. Har provat både med vänster- och högerstyrd bil, och det senare är absolut att föredra. Eftersom allt då blir fullständigt ovant, skärper man sig till max. Det blir som att spela ett TV-spel. Fullt fokus.
Trots detta är det svårt. Man tittar åt fel håll, fipplar med växelspaken och glömmer ofta bort backspegeln i vindrutan.
Lägg därtill att engelska vägskyltar kan vara ganska förvirrande, att avfarter och påfarter rätt ofta är helt livsfarligt utformade samt att alla kör med plattan i mattan – förutom pensionerade Mr. Brown som kryper till Tesco i sakta mak för att köpa ett par burkar kattmat…
Resultatet blir spännande, minst sagt.
Det finns också charmiga lokala lösningar, som i lilla byn Alnwick där vi bor för närvarande. En bit av den  gamla ringmuren (bilden) leder in till byn och den är bara designad för hästtrafik. Följaktligen kan endast en bil åt gången köra igenom. Trots detta är trafiken dubbelriktad. Bilarna får helt enkelt, med gammal fin brittisk artighet, blinka åt varann för att bestämma vem som ska köra först.
Och för fotgängare som försöker ta sig över är det en kamikaze-expedition. Det går helt enkelt inte, åtminstone inte utan att riskera livet. Det vet jag själv efter två försök, som båda slutat med döden i vitögat. Följaktligen tar fotgängarna istället långa omvägar runt den fina gamla portalen.
Hittills har vi dock klarat oss utan skråmor. Det har faktiskt gått helt otroligt bra, med ett pyttelitet undantag: En överrumplande smäll strax utanför vänsterrutan när jag kör för att parkera bilen. Min hyrda Toyota tycker att jag är för nära den där Rovern som parkerat så slarvigt vid de dubbla gula linjerna (vilka betyder parkering förbjuden) och ger Rovern en high five.
Dunk!
Mitt hjärta hoppar över tre-fyra slag. Minst.
Men det var bara backspegeln som fälldes in med en smäll.
Close, but no cigar.

Fick produktprover på en ny dryck som ska lanseras i Sverige. Den heter Bionade och är en storsäljare i Tyskland. Enligt den svenska leverantören ASBA ska det här betraktas som en alkoholfri sällskapsdryck, det vill säga ett alternativ till exempelvis ölen på krogen.

Bionade bryggs och jäses på samma sätt som öl, men i övrigt är likheterna få.

Jag börjar med att testa Bionade Litchi. Min absolut omedelbara association är… Schweppes Limonada. Ni tänker “Say what?”, men jag ska förstås förklara. Följ med mig till semesterön Madeira, ute i Atlanten en bit ovanför Kanarieöarna. Det är mitten av 70-talet och Lillasyrran Ozzy och jag är på charter med vår ömma moder. Ozzy och jag badar pool iförda t-tröjor med det ruggigt fräna trycket “Orusts Grundskolor” på magen. Emblemet var en stor ring med tre sillar i mitten, vill jag minnas. Vi badar på en country club nära vårt hotell i Funchal.

Det är varmt.

Stellan är typ sju bast och konstant törstig. Vid poolen finns en bar, och här upptäcker Stellan Schweppes Limonada. Förmodligen en av få drycker som en sjuåring bör dricka ur barens sortiment. Jag lär mig snabbt att handla Schweppes Limonada av bartendern, som alltid ler när jag kommer med mina skrynkliga och fuktiga escudo-sedlar. Under veckan på Madeira klunkar jag säkert i mig tjugo liter Schweppes Limonada. I like. Det är ett schysst barndomsminne.

Och det är det första som landar i mitt huvud när jag dricker Bionade Litchi. Fast den är inte på långa vägar lika god. Smaken är faktiskt rentav mesig och blaskig. En blek kopia. Lite syrlig, men i övrigt… Nej. Och det smakar definitivt inte litchi. När jag dricker mer tänker jag Schweppes igen, fast nu groggvirke. Sånt som inte är gjort för att drickas på egen hand.

De två övriga varianterna, fläder och ingefära-apelsin, smakar nästan på pricken likadant. Skillnaden är förbluffande liten. Flädersmaken är dock ett kvarts snäpp godare – den smakar en aning mer. Drycken uppges vara kalorisnål, och jag gissar att det gått ut över smaken. Lite socker hade inte skadat, faktiskt.

Bionade har belönats med prestigefyllda priset Sial d’Or, som delas ut till nya produkter med stor potential. Den kallas “Tysklands trendigaste törstsläckare”. Jag fattar inte varför. Jag har också svårt att förstå det här med färgen. Flädervarianten är röd. Litchivarianten är ljust gul. Borde det inte vara tvärtom?