Bananerna, alltså.
Nu är det käre kollegan Newton, som alltid har bra koll på nya konstiga prylar, som tipsar om en perfekt gadget för banan-ordbajsare som mig:
Det är helt enkelt en slags enkel alfapetvariant som inte har något med vare sig bananer eller anagram att göra. Men ändå.
Denna gången tror jag dock att jag klarar att hålla i plånboken. Jag misstänker att detta kit inte innehåller de livsviktiga bokstäverna å, ä och ö.
Så här ser den ut, Chiquitas minibanan som jag skrev om i förra veckan:
Söt, eller hur? Men nu har jag testat, och jag kan avslöja att den smakar…
Banan.
Helt vanlig *piip* banan.
Den ser visserligen gullig ut, och kanske kan en eller annan unge lockas att klämma i sig en. Men Chiquitas löfte om en sötare och godare smak, infriades inte.
Spexbloggaren (observera p:et, det är rätt viktigt i sammanhanget) Syrrans Granne (som för övrigt inte alls är syrrans granne) tycker jag borde sluta skriva om bananer, eftersom det är barnmat. Han har rätt, särskilt när det gäller minibananerna.
Jag förstår varför Chiquita lanserat dessa bananer. Kilopriset är betydligt högre, och pester power funkar ofta. Kanske extra ofta i detta fall. Barnen tjatar om de små gulliga bananerna, och föräldrarna orkar inte tjata emot, särskilt inte när det faktiskt är frukt det handlar om.
Men bananerna är så små att de knappast duger som mellanmål. Då får man ta två. Är man vuxen får man ta tre. Lilla Larsson är bara tvåkettalft år, men hon klämmer ledigt en hel banan av den vanliga sorten till mellanmål om hon är på humör.
Jag får nog lyda Syrrans Grannes råd och skriva om bäjkon istället. Det är ett mellanmål för riktiga karlar.
Språkförbistring är alltid lite roligt. Och nästan oundvikligt när en tysk man ringer – för en finsk organisations räkning – till svenska Stellan. Konversationen förs på engelska, såklart.
Och ännu en gång leder mitt förnamn in på fel spår. Konversationen avslutas med följande förvirrade ordväxling:
“And Miss Lofving (lofving-g, supercharmigt tyskt uttal)? Is she the chief editor?”
(Miss Lofving? Menar han månne min tvååriga dotter? Är hon chefredaktör? Knappast.)
“Well, it’s Mister Lofving, actually.”
“Oh, sorry. That’s a mistake by us. (Man kan höra genom luren hur den stackaren rodnar.) So, is he the chief editor?”
“Yes, I am the chief editor.”
“Oh, it’s you! I’m very sorry. Eh… Well, thank you…”
Mitt förnamn har alltid ställt till problem, och sammanblandningen med den feminina formen är absolut vanligast. Någon som hör mig i telefon lär dock knappast missta mig för en kvinna, så jag förstår förvirringen.
Den värsta varianten jag råkat ut för är annars den engelska teaterregissören Mike, som reagerade med en grimas och följande kommentar när jag presenterade mig:
“Stalin? Is that your name?”
Fotnot: I mitt sökande efter en bild på Stalin snubblade jag över den intressanta sajten Dictator of the Month. Här kan du sätta betyg på din favoritdiktator och läsa massor. Det bör kanske tilläggas att sajten inte sysslar med att glorifiera diktaturen som statsskick. Trots detta tycker jag nog att hela idén är rätt corny…