För länge, länge sedan hittade jag en uppmaning hos Lotten att komplettera listan som kommer här nedanför. Jag tyckte det verkade vara en ganska kul grej, så jag sparade den i ett utkast. Det har legat och glott på mig i månader, men nu tror jag att tiden är inne. Helst skulle jag förstås ha velat kompa med snygga bilder, men jag har nästan inga.

1. Min mamma är vad jag skulle vilja kalla en vardagshjälte. Hon blev änka vid 30 års ålder med en fyraårig son (jag) och en dotter på bara några månader. Hon har slitit hårt för att försörja och uppfostra mig och min syster. Det har inte alltid varit så lätt. Som till exempel när hon blev nekad att hämta ut min pappas sista lön. Det gick inte, den skulle hämtas ut personnligen, så hon fick gå hem igen utan pengar.

2. Min mormor var en kvinnlig entreprenör och långt före sin tid på många sätt. För att få ihop pengar till sin stora hobby, trädgårdsskötsel, tog hon jobb på konservfabriken. Hon skötte hus och trebarnsfamilj som alla kvinnor på den tiden, men hann också med att utveckla sin hobby till en omfattande business med försäljning av potatis, jordgubbar och andra grödor. Kunderna var sommargästerna i de över hundra stugor som låg i grannskapet.

3. Min morfar hade ett fruktansvärt humör. Mig var han alltid snäll mot, men jag vet att det stormade rejält i huset många gånger. Ibland när han var arg på mormor, pratade han inte med henne på flera veckor. Han bar ofta basker, och körde moped.

4. Min pappa gick bort när jag var fyra och ett halvt år. Jag har mycket få minnen av honom, bara ett par som är riktigt tydliga. Det jag minns allra klarast var när vi skulle handla på Kvarnens Livs (nuvarande Willys) i Kungälv, och han stoppade ned en diskborste i korgen. Jag frågade vad det var, och han svarade: “En tandborste för elefanter.”

5. Min farmor förlorade sin man vid låg ålder, och därefter sin äldste son (alltså min pappa). Mina minnen av henne utspelar sig mest i hennes lägenhet i Munkedal, en plats där tystnaden förstärkte ljudet av de tickande klockorna. Farmor var alltid snäll och korrekt, men jag har få minnen av ett leende eller skratt från henne. Hon lagade ofta köttsoppa med klimp när vi kom på besök, och jello till efterrätt. Ingen av dessa är någon favorit för min del.

6. Min farfar gjorde karriär inom Konsum. Familjen flyttade emellanåt, när han fick nya jobb som föreståndare för butiker och lager. Han dog också vid låg ålder, långt innan jag föddes. Läkarna trodde att han hade magsår, men det visade sig senare vara cancer i ryggen.

7. Jag själv har alltid levt med en känsla av att jag varit annorlunda i min släkt, och inte bara på grund av mitt brinnande fotbollsintresse. “Pöjken har leshövve”, kunde man säga lite överseende, ungefär som om man refererade till något lindrigt funktionshinder. Ganska få av mina släktingar har egentligen förstått hur jag försörjer mig idag, efter en karriär som truckförare, städare, väktare, sotare, målare, kyrkvaktmästare, försäljare, ekonom och en del andra saker. Kanske beror den bristande förståelsen på att jag känner mig underligt besvärad när jag ska försöka förklara det, och till slut blir det bara en stor masjävel av alltihop.

“Ja jobbar mä data.”

Sitter just och filar på en artikel om den planerade nedläggningen av ett slakteri utanför Skellefteå. (Yep – sånt gör jag när jag jobbar på riktigt.)

Det intressanta med denna artikel är att jag skrivit den en gång förut, för fem år sedan. Det var ett scoop i min lilla bransch, och jag var ensam om nyheten. Informationen hade jag fått från “en person med god insyn” som tidigare tipsat mig om flera bra nyheter.

Har du glömt hur jag ser ut? Då kommer en bild här:

Nä, skämt åsido: nyheten var bra, och även om jag inte lyckades få den bekräftad från någon annan så bestämde jag mig för att lita på min källa. Trovärdigheten förstärktes dessutom av en rätt lam dementi från något annat håll. “Publish and be damned”, tänkte jag.

Och så blev det. Dagen efter gick företaget som ägde slakteriet ut med ett pressmeddelande där man i osedvanligt hårda ordalag hängde ut mig som en lögnare. Vilket jag också var, förstås.

Och nu idag, när jag återigen sitter och skriver artikeln om slakteriet som ska läggas ned, kan jag inte låta bli att tänka tanken. DEN nyheten var JAG först med. Fem år innan det hände – snacka om scoop. Josefsson kan åka hem till Åstol och bygga altan, han har ingen chans mot mig.

Det kallas för en win-win situation. Vinna-vinna-situation kanske man skulle kalla det på svenska. Magic, Legolas och Lilla Larsson älskar att vara hos sin farmor, och Morsan älskar att de kommer. IT-mamman och jag älskar våra barn, men alla föräldrar vet att det någon gång ibland är skönt att komma iväg på tu man hand.

Tack igen, Mamma! Jag tror knappast att du läser det här, men ändå.

Tack vare dig kunde både jag och IT-mamman ge oss iväg till stora staden och gå på bloggträff. Alltid lika kul, och ganska fascinerande eftersom det pratas rätt lite om just bloggande, och väääldigt mycket om allt möjligt annat. IT-mamman hade vår kamera i besittnining större delen av tiden, men jag lyckades i alla fall fånga Studiomannen och hans fru i följande intima akt:

Och tydligen var det intimt även på andra håll. Efter vad jag förstår är Trulsa och K nu officiellt ett par. Grattis och lycka till! Det kanske hände en del i alla under nattsuddet, Lotten? Bloggträff is da shit, liksom.

Sugen på mer detaljer? Kolla här, här, här, här här och här. Och du som är sugen på att gå på bloggträff (för det är du förstås efter att ha läst detta) – håll ett öga här.