Category Archives: Kultur

Ordförande Persson, Mat-Tina och Bosse Bildoktorn

gorran_persson.jpgOk, jag ska börja med att erkänna tre saker:

1: Jag har röstat på honom. Flera gånger.

2: Sist jag röstade, var det för att få bort honom.

3: Jag har inte sett mer än små fragment av Figges dokumentär.

Men – jag har hört på radio. Och medan jag satt i en bilkö vid GP:s tryckeri på Hisingen, levererade utmärkta radioprogrammet Morgonpasset allt jag behövde för ett inlägg om ordförande Persson.

Morgonpasset hade nämligen inte bara tittat på TV, utan också draggat i extramterialet på SVT:s webb. och bland annat funnit följande guldkorn där Persson spikar upp sin önsketablå från Sveriges Television:

matspecial_tina.jpg“Skippa Mat-Tina och flytta Bosse Bildoktorn till bästa sändningstid.”

Persson motiverar detta med att Tina blivit “för morsig”, medan Bosse Bildoktorn är en “rolig karl” som “vet vad han talar om.”

Göran, Tina och Bosse – vilket triangeldrama! bosse_andersson.jpg

Morgonpasset fyller även på med det kanske bästa citatet av alla, där Persson erkänner att han blivit helt fixerad vid sin vikt, och att han känner sig “äcklad” när han ser sig själv i spegeln – varpå han utbrister något i stil med följande:

“Jag måste gå ner 15 kilo, men det är omöjligt att komma igång.”

Kanske finns det något samband mellan detta förhållande och hans önskan om att få bort Tina ur rutan, vad vet jag. Fast i så fall kanske han hellre hade velat byta ut henne mot Blossom Tainton…

Uppdaterat: Insåg just att bästa sändningtid är upptagen – av ordförande Persson själv…

The Ark-minnen

Ännu ett inlägg med Melodifestivalrelaterad (dagens längsta ord? 23 bokstäver) nostalgi. Nu hoppar jag från Munkedal till The Ark. Ett stort steg för vissa, en knapp höftvickning för mig.

Förutom att jag har djupa rötter i Munkedal, är jag nämligen The Ark-fan. Inte så att jag har Ola Salo på väggen, men jag har alla deras skivor och väntar med spänning på den 11 april när “Prayer for the weekend” kommer. Första gången jag hörde “Echo Chamber” på radio visste jag att vi hade något, The Ark och jag.

bild-20.pngJag har många The Ark-minnen. Till exempel just när jag hörde “Echo Chamber” första gången. Jag vet exakt var jag befann mig: I min vita Toyota Corolla på Planteringsvägen i Helsingborg, på raksträckan efter bron över från brandstationen på Söder.

Eller när jag torterade kollegorna på vår redaktion i Helsingborg med första albumet. Alla var inte lika entusiastiska men före detta kollegan A gillade ofta mina plattor. Hon, redaktionens enda kvinna, förbluffade alla med sin kommentar till låten “Joy surrender” och verspartiet där Ola Salo går ner till botten av sitt vokala register och sjunger mycket suggestivt: “Oh, jag blir alldeles knäsvag när han sjunger så där!”

Fast mitt starkaste The Ark-minne är från Danmark och har en ganska lång bakgrundshistoria.

Mitt företag hade ryckts med i millennieskiftets Internetfeber och på egen hand blåst upp en liten dotcombubbla, och vid tidpunkten hade jag långsamt börjat inse att denna bubbla var på väg att spricka.

Dag och natt tänkte jag på hur vi skulle ta oss ur de problem som uppstått när tre viktiga och inkomstbringande kunder gått omkull eller sagt upp sina avtal. Mitt livsverk, som jag satsat allt på, riskerade att dras med i deras fall.

Hoppet stod till att hitta en köpare som kunde överta företaget helt eller delvis och nu satt jag i en hyrbil med schysst stereo på väg till direktören Peter i Danmark för att försöka övertala honom att rädda mig ur knipan. Jag visste att chanserna var små. Även om direktören Peter var en av mina största supporters – han talade ofta fascinerat om hur vårt företag var det enda han stött på som faktiskt lyckats ta betalt för saker på Internet – så sysslade hans företag mest med utgivning av facktidningar. De hade inte riktigt upptäckt Internet vid den här tiden.

Det fanns andra tänkbara utvägar, men alla syntes lika förbålt oframkomliga. Alla hade börjat dra öronen åt sig, och det var plötsligt en stor belastning att hålla på med Internet. Alla tänkte på riskerna, ingen såg möjligheter. Oron i mitt bröst var monumental när jag satt där i hyrbilen och susade fram på en dansk landsväg.

Jag var lite tidig och tog en extrasväng. Kom ut på en maffig raksträcka, ökade farten och vred stereons volym i botten.

Ola sjöng för mig och monsterfjärilarna i min mage. Han gav allt, som han alltid gör. Och plötsligt kom textraderna:

And I don’t say there’s anything wrong with your head

Just wish you’d try to think for yourself instead

’cause I ain’t too proud to bow, I ain’t too proud to kneel

ain’t too proud for any gesture that is meaningless to me

Då brast fördämningen. Tårarna började rinna nedför mina kinder medan jag forsade fram på den danska landsvägen. Textraderna och deras underliggande sarkasm sjönk sakta in i mitt medvetande och jag hittade pusselbitar som behövdes för att bilden skulle framträda i sin helhet.

På den där danska vägen tändes en gnista i mig. Kanske tändes den av The Arks glöd, men mina tårar kunde i alla fall inte släcka den.

Direktören Peter köpte inte mitt företag. Inte heller direktörerna Gunnar, Patrik, Yvonne, Mikael eller Jörgen som jag kontaktat. Det är jag glad för idag, eftersom det tvingade mig att kavla upp ärmarna och lösa problemen själv.

Ska snart sätta igång med bokslutet för 2006, och jag är ganska säker på att vi gör en liten vinst även i år. För femte året i rad.

Så vem röstade jag på i Melodifestivalfinalen? Sarah Dawn Finer, faktiskt. “Worrying kind” är enligt min mening en av The Arks sämre låtar…

Munkedalsminnen

Eftersom hela Sveriges egen skolfröken Marie Lindberg förbluffande nog lyckats sätta lilla bohuslänska orten Munkedal på kartan, måste jag passa på. Kanske kommer jag aldrig, under hela återstoden av mitt liv, att få en vettig anledning (jag vet, den här anledningen är också långsökt men det struntar jag i) att skriva om Munkedal.

Men Marie gick ju till final, och därför ser jag nu min chans att dela med mig av Memories from Munkedal: A journey into the Swedish brukssamhälle. För er som inte vet, så är pappersbruket Arctic Paper fortfarande en vital livsnerv för den lilla orten.

Mina band till Munkedal är tämligen starka. Min far var från Munkedal, och hela hans släkt sedan flera generationer har bott och bor där.

Pappa dog när jag var bara fyra år. Kvar i Munkedal fanns då min farmor, som jag, mamma och lillsyrran Ozzy med jämna mellanrum for för att hälsa på. Farmor bodde i en lägenhet i ett område med det fullkomligt missvisande namnet Centrum. Ett gäng tvättäkta hyreskaserner av typisk svensk modell. Byggda någonstans på 40-50-talet, skulle jag tippa.

Under alla barndomens besök kan jag inte påminna mig att jag någonsin såg en levande själ i området. En bit bort fanns en lekplats som vi ibland gick till, och under alla mina besök där kan jag aldrig påminna mig att några andra barn än jag och Ozzy lekte där. Min barndoms Munkedal var som en kuliss. En hel småstad uppbyggd för min farmor i en tvårummare där klockorna tickade. Långsamt.

Min farmor var snäll och vänlig men samtidigt ganska kylig mot oss barn. Jag har senare förstått att den dubbla sorgen i hennes liv – hennes egen man (min farfar) dog i unga år och hennes äldsta son (min pappa) drabbades sedan av samma öde – gjort att hon drog sig in i ett skal som var svårt att komma igenom. Hon gjorde köttsoppa med klimp, och tyckte inte om att mina strumpor korvade sig. Hennes lägenhet var full av prydnadssaker som jag var rädd för att ha sönder. Det var helt enkelt ganska tråkigt att vara där. Det känns jobbigt, nästan respektlöst, att säga det. Men det var så det var. Trista söndagseftermiddagar, i värsta fall kombinerade med åksjuka efter bilturen på den slingriga vägen från Rotviksbro till Skredsvik.

Allt för ett besök i en kuliss.

Fast i kulisstaden fanns några skådisar till: Mest älskade av mig och min syster var farbror Christer och hans Ulla. Besöken hos farmor blev för oss ofta en väntan på att Christeråulla skulle komma. De gillade att leka med oss, de var roliga och glada och hade stort tålamod. Jag kan fortfarande minnas den där glädjerusningen i magen när man hörde farmors ytterdörr öppnas. Då var väntan över och dekoren fick liv. Senare skaffade Christeråulla hus, och de hade en jättesamling med Asterix-album i vardagsrummet. Bara en sån sak, liksom.

Andra roliga skådisar i kulisstaden var Sigrid och Karl-Erik, som ägde stadens enda herrekipering. När jag uppnått en viss ålder och kunde ha de storlekar som fanns i sortimentet, brukade besöken hos farmor kombineras med en visit i butiken efter stängningsdags. Handla i en tom butik – snacka om kuliss.

Sedan hade vi Göran och Britta. De bodde i en vaktmästarbostad vid en skola. Göran var vaktis, och jag vill minnas att Britta jobbade i köket på skolan. Göran var dessutom den som åtminstone delvis följde släkttraditionen och ägnade sig en hel del åt urmakeri. Han hade en stor verkstad fylld med klockor, och att gå in där var en sällsam upplevelse. Det tickade, knäppte och surrade överallt.

Dagny och Douglas var ett annat par som dök upp ibland. Douglas var passionerad frimärkssamlare, och fick under en period upp mina ögon för denna något nördiga hobby. I en låda någonstans på vinden har jag fortfarande en liten men rätt schysst samling, varav en del donerats av den snälle mentorn Douglas.

Så det fanns ju en del människor i det lilla samhället trots allt. Men inom mig gnagde hela tiden känslan att det var någon slags fejk, och känslan hölls vid liv när jag i nedre tonåren gav mig ut på kanothajk med några kompisar längs Flottarleden som startar i Munkedal.

Vi såg inget folk då heller. Bara kråkor som åt ihjäl sig på våra snabbmakaroner. Makaronerna svällde i magen, de stackars fåglarna sprack nästan. Min illusion av Munkedal som en vacker filmkuliss kunde leva vidare tills jag till min stora förvåning i övre tonåren stiftade bekantskap med en del ungdomar från Munkedal. Riktiga människor? Ja, uppenbarligen.

När jag några år senare dessutom hamnade på pappersbruket genom målerifirman jag jobbade åt, började jag förstå att illusionen varit en illusion. Det bodde faktiskt folk i nästan vartenda hus och varje lägenhet!

Och igår kväll satt hon ju där på sin barstol med sin snygga gitarr (avund!) och sjöng mysballaden “Trying to recall.” En riktig människa. En lärare, precis som min fru.

Fast från Munkedal.