Känner du igen honom? Vi har boken, och jag brukar läsa den för Lilla Larsson ibland.

Men nu tror jag hon tagit lite för mycket inspiration av den lilla blåa gubben. Hon har nämligen skaffat sig en egen liten Mr. Bump, lika blå som den riktiga. Och nästan lika stor.

Jag var iklädd fotbollsmundering och på väg ut genom dörren för att åka till träning när det small. Jag pratade med IT-mamman och såg i ögonvrån det lilla lockiga huvudet. Ena sekunden var det där, nästa sekund var det borta.

Hon hade klättrat upp på en stol och halkat. Operation tröstning inleddes, med napp och klapp. Så upptäckte plötsligt IT-mamman Mr. Bump. En helt enorm bula som stack ut över en centimeter och var flera centimeter bred.

Och så var den blå.

Nu utbryter mild panik. Jag som ska till fotbollsträning. Och innan det: till posten och lämna tidningen som jag gjort idag. Nåja,posten stänger inte förrän om en och en halv timme, och träningen får de andra klara.

Jag sätter mig i fåtöljen med Lilla Larsson, medan IT-mamman sätter sig i telefonkö hos sjukvården.

“Jag vill sova”, säger Larsson.

“Nejnejnej, inte sova nu! Eh… Pappa ska läsa för dig! Så, nu läser vi!”

Jag, Pippi, Dollan och några andra litterära figurer lyckas hålla henne vaken, och en stund senare är hon lika full av energi som vanligt. Krisen verkar vara avvärjd. Men IT-mamman har fått instruktioner av en välmenande telefonsköterska: vi ska väcka Larsson några gånger i natt för att kolla att allt är ok.
Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi följer henne med örnblick hela kvällen, men hon är precis lika sprallig som hon brukar.  Hon får nog sova. Kanske. Det goda rådet blir plötsligt en källa till oro. Kan något hända? Det har jag svårt att tro, och jag vill också sova.

Det vill nog Mr. Bump med, förresten.

Egentligen har det vari en rätt hopplös dag. Stressen from hell, typ.

Delvis orsakades denna stress av att gymmet där jag tränar flyttat ett pass. En halvtimme.

Jamen, det är väl skit samma?

Tycker du, ja. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer, men jag kan bara konstatera att en halvtimme åt fel håll kan sabba en dag i mitt liv. I alla fall om den halvtimmen samarbetar med en massa människor som hela tiden ringer och mejlar mig om saker jag måste fixa på en gång. Allt blev sinkat och osynkat och tvärs över hela sörjan vilade en malande migrän.

Så, framåt eftermiddagen ringde det plötsligt på dörren. Jag öppnade, och utanför stod Mr. Racing (jag kallar honom så, för han har haft några rätt coola jobb i den amerikanska bilindustrin), hans son och en kompis.

“Hej, vill ni komma ut och spela fotboll?”

Begreppet “ni” innefattade Magic, Legolas och mig själv. Jag tittar på dem genom de där blåa fyrkantiga migränmolnen som seglar framför ögonen. Min hjärna maler långsamt. Jag är ju killarnas fotbollstränare och kan svårligen neka.

“Jag kommer om en liten stund”, svarar jag och skickar ut mina söner i förväg.

Sedan velar jag runt en stund inne i huset som ett vilsekommet ufo med styrdatorn på tomgång – tills IT-mamman påminner mig om att jag lovat gå ut och spela fotboll.

Så då gör jag det.

Nu, några timmar senare, kan jag meddela att spontanfotboll är medicin. Det är troligen lösningen på världens problem. Vi spelade bara nån halvtimme, men jag blir nio på nytt och minns hur vi spelade på grusplanen i villaområdet där jag bodde. Vi spelade tills det var så mörkt att vi knappt hittade hem.

Idag är det “de vuxna mot barnen”, det vill säga Mr. Racing och jag mot fem vesslor av varierande storlek. De spöar oss och blir så lyckliga.

Det blir jag med.

Strömavbrott igen. Datorn i väskan, sekrutt-Toyotan till Kulturhuset. IGEN!

Nu ska jag leta på Blocket efter ett begagnat kärnkraftverk. Ett litet som får plats på tomten.

Grr.